söndag 30 juli 2017

Makt kontra utsatthet - del 1

Såg på en hyfsat intressant video med Tim Pool där han gick igenom vad som nyligen hänt på Vidcon tillsammans med en del intressanta kommentarer om politik. Tim börjar med att kommentera den paneldiskussion där Sargon of Akkad blev utpekad av Anita Sarkeesian

This was an anti-harrassment panel where you ended up with one of the speakers calling a member of the audience a garbage human [without provocation] to which the audience applauds(!).
Vet inte om jag hade kunnat uttrycka det själv. Hur kan man med ens en antydan till självdistans stödja kampen mot trakasserier och själv applådera när någon blir trakasserad?

Resonemanget går bara ihop om man inte tycker att alla trakasserier inte räknas. Om man tycker att vissa grupper är vara mer värda än andra då man tycker att de är mer skyddsvärda eller utsatta. Om man tänker att människor från en utsatt grupp per definition inte kan förtrycka någon annan, hur illa personen än beter sig.

Men världen fungerar inte på det sättet. Ingen är alltid förtryckt och ingen är alltid förtryckare. Vi har olika mycket makt i olika sammanhang. Samma människa kan vara mäktig på arbetsplatsen, menlös på krogen och fullkomligt maktlös i sitt förhållande. Alltså kan vi inte förvänta oss att den människan alltid kan hållas ansvarig för vad dom gått fel. Personen kan rimligtvis hållas ansvarig för företagets kvartalsrapport, men knappast för att han inte fått barnen och partnern med sig på besöket hos farföräldrarna.

Vi kan visst utkräva ansvar, men bara när människan haft någon makt i situationen som diskuteras. Hade själv en oerhörd makt i vårt förra grupparbete. Det var jag som satt på kunskapen, jag som hade överblicken och jag som skötte kommunikationen med universitetet. Man kan visst hävda att jag i den situationen hade ansvar, inte bara för att föra projektet i hamn utan egentligen för att köra över resten av gruppen när jag såg någonting de inte såg, någonting som kunde äventyra vår chans att få godkänt.

Omvänt har jag mycket liten makt på de flesta fikaträffar eller i de flesta rent sociala sammanhang där jag rör mig. Tyvärr är jag väldigt dålig på saker som ögonkontakt, kroppsspråk och signaler så...jag blir i sådana sammanhang väldigt utelämnad åt resten av gruppen, beroende av att de ska ha förståelse för det, berätta om saker jag inte vet och kunna lotsa mig fram, precis som jag brukar få göra med mina egna gruppmedlemmar i vad gäller det akademiska.

Det är någonstans det jag tycker är grejen. För att kunna få räkna med andras stöd när du själv är svag eller utelämnad, måste du själv kunna visa hänsyn, återhållsamhet och generositet när det ät du som är den starkare parten, och då det ligger i din makt att utgången av vad som sker.


lördag 8 juli 2017

Tankar om killar, tjejer och förväntningar

Såg nyss Nicole Kidmans video angående feminism och....jag har kanske inte helt oväntat en del kommentarer/funderingar.

Det första jag kommer att kommentera på är följande utsagor om vad kvinnor och tjejer väntas vara för någonting:

"We say to girls 'we can have ambition, but not too much" 
"We teach girls to be successful, but not too successful" 
"Otherwise you'll threaten the man" 

Det här har jag svårt att se att vare sig föräldrar eller skolan skulle pådyvla de stackars flickebarnen. Möjligtvis kan jag tänka mig detta är någonting som på något sätt uttrycks implicit i vår kultur.. 

Och även om jag nu är en ondskefull mansrättsaktivist kommer jag faktiskt inte avfärda detta påstående rakt av. Anledningen till det är att jag vet det finns tjejer som tycker samma sak, det vill säga som vägrar gifta sig med någon som de inte kan se upp till som överlägsen på något sätt. Som tjänar mer eller sitter högre upp i hierarkin. 

Och då är det väl inte en helt ologisk tanke med killar som tänker likadant? 

Det följer rätt naturligt från den tanken att den här föreställningen måste komma någonstans ifrån, det vill säga att den antingen finns någonting i vår gemensamma föreställningsvärld, att det är någonting medfött eller att det möjligtvis är en kombination av de två.  

Även om det nu är en av de dynamiker/kvinnoideal som vi har tänker jag mig nu inte med det sagt att det skulle vara det enda. Utöver det här med sårbarhet, svaghet och att dras till trygghet/styrka finns det ju också någon slags omhändertagande aspekt, där man själv står för den där styrkan/tryggheten och låter någon annan vara svag. 

Det kanske låter creepy eller verklighetsfrämmande men...jag har träffade en tjej som jag uppfattade tänkte på det sättet. Hon var redan högt uppsatt och hade alla utmaningar hon behövde. Hon sökte inte någon som kunde matcha eller utmana henne rent professionellt utan...såvitt jag uppfattade saken dejtade hon någon kille som hade stora problem, var arbetslös och som möjligtvis kan ha haft någon lättare utvecklingsstörning.

Just den dynamiken är sällsynt, men jag vill påpeka att den fortfarande är någonting som finns där.  . 

Nåväl, nästa sektion i videon fortsätter på kärlekstemat:

"As a female I'm expected to aspire to marriage"
"I'am supposed to make my life choices always keeping im mind that marriage is the most important"  
"Why do we teach girls to aspire to marriage, and don't teach boys the same?"

Det här är ju någonting som kanske mer explicit eller i varje fall mindre underförstått än det där med karriären. Det finns ju bevisligen renodlade bröllopstidningar, det vill säga folk som byggt hela sin karriär på att få tjejer att vilja gifta sig. Ser det väl inte som omöjligt heller att mamman/pappan eldar på litegrann för att få dottern att gifta sig.

Men om det nu är så, måste det då verkligan vara någonting dåligt?

En av mina förebilder uttryckte det på det sättet att "men are born poor, but die rich" medan "women are born rich, but die destitute". Vad hon syftade på där är hur mäns respektive kvinnors upplevda "värde" på partnermarknaden utvecklas genom livet. Medan män ofta "ökar" i värde på grund av stigande inkomst, förmåga att förmedla trygghet och så vidare är kvinnors värde i betydligt högre grad beroende på hur fysiskt attraktiv hon är, det vill säga någonting som sannolikt kommer att minska

Får känslan att det är därför många tjejer uppmanas vara mer fokuserade på förhållanden, alltså att hitta en partner att satsa långsiktigt på när de fortfarande har många valmöjligheter, och deras "marknadsvärde" är som störst. Det tänker jag inte behöver vara negativt utan någonting man söker påtala i all välmening. 

Får också känslan att det är därför många tjejer blir så bittra när killen sedan dumpar dem några år senare för någon yngre, De har ju investerat tid på det förhållandet, värdefull tid dessutom som de sedan aldrig kan få tillbaks. 

På tal om svek och otrohet kommer vi slutligen in på det här med tjejer och konkurrens:

"We raise girls to see each other as competitors [...] for the attention of men"

Har en intressant anekdot om det där. Kanske inte om tjejers förhållande till män men..deras inställning till konkurrens över huvud taget. En kvinnlig bekant till mig arbetade i en samordnande funktion på....ett transportföretag någonstans. Hon berättade att hon kände på det sättet. Att det bara fanns en begränsad mängd positioner, och att det var de som tjejerna i arbetsgruppen tävlade om.

När jag frågade medgav hon att hon aldrig sett något faktiskt bevis på att det verkligen var så, men att det i varje fall var så som det kändes. En av kompisens kvinnliga chefer kände likadant, och gjorde allt för att lyfta fram de andra tjejerna på avdelningen. Hon var blind för det faktum att hon när hon gjorde det även ignorerade alla män på avdelningen, som nu inte längre kunde avancera inom företaget.

Kommer nog avsluta med en av de funderingar videon faktiskt började med:

"We teach girls to shrink themself, to make themselves smaller"

Med kvinnliga chefen från kompisens berättelse i åtanke så...är jag väl inte riktigt säker på om jag håller med om det där, utan väljer att citera en annan video från manosfären:.

"[...]In fact I think we do quite the opposite. Wherever you turn your head in today's society we see a message to empower girls.  

That in itself is noet wrong, but what about the boys?"



lördag 13 maj 2017

Vägen framåt

Bestämt mig för att läsa vidare till hösten. Arbetat som lärarvikarie nu i arton månader och...jag känner helt enkelt inte att detta tar mig framåt. Trodde jag skulle få tid att känna efter vart det var jag vill men...läraryrket är krävande. Det kommer ta nästan all den tid du har i anspråk, i varje fall om man vill göra det bra. Trodde också ett kvalificerat jobb bara var en tidsfråga men...jag verkar dels ha överskattat mina akademiska meriter, dels värdet i arbetslivserfarenhet.

Trodde först all arbetslivserfarenhet skulle vara värdefull, men det verkar tyvärr inte fungera på det sättet. Det jag är intresserad av att arbeta med är i princip skrivande i olika former samt forskning och utredning, det har alltid varit det. Och för att då arbeta med sådana här saker måste man också ha arbetat- eller pluggat någonting som har med sådana saker att göra. Intrycket jag får är att man blir mindre och mindre intressant, ju längre sedan det var man pluggade någonting relevant.

....Och jag kan förstå det. Uppsatsskrivande har faktiskt en viss likhet med utredning eller rapportskrivande. Undervisning har inte det på samma sätt.

Ännu inte bestämt mig för vad det kommer att bli för någonting, det lutar åt antingen statsvetenskap, statistik eller matematisk statistik. Statsvetenskap är bra för att det kan ta mig vidare, det skulle göra mig behörig att läsa doktorand, just på tal om forskning och skrivande. Däremot har en masterutvildning (såvitt jag kommit att förstå) snarare ett kulturellt värde än ett rent kunskapsmässigt.

I sådana fall är tänker jag kandidatkursen i statistik skulle bli mycket mer praktisk och användbar, Kommer ge mig lite mer av en portfolio, tillåta mig visa jag även behärskar kvantitativa metoder, och (förhoppningsvis) även gör det bra. Skulle till och med kunna skriva examensarbetet om vår missanpassade svenska arbetsmarknad. Begära ut ansökningshandlingarna från X antal myndigheter och sedan granska exakt vilka faktorer (ålder, erfarenhet, typ av utbildning) det egentligen är som tar dig vidare.

.....Men det är vad jag hunnit tänka om detta just nu!

söndag 30 april 2017

Ljusets fiender - Om judar och islamism

I Ljusets fiender tas två exempel upp på medias reaktioner på terrorattacker. Först beskrivs Anders Bering Breiviks atack på Utöja i norge. Vid det tillfället skrev man mycket om ideologin som inspirerat Breivik att begå sina terrordåd. Man oroade sig även för huruvida Breivik kunde tänkas inspirera fler högerextremister.

Det andra fallet som belyses är Mohammed Merat. En islamistisk terrorist som dels mördade ett antal franska soldater, dels skjöt ihjäl en rabbin och tre judiska skolbarn. Media vid det tillfället kritiserade inte Merats extremistiska och antisemitiska ideologi. Man oroade sig inte heller för att Merats dåd kunde inspirera fler våldsdåd mot Frankrikes judiska befolkning, trots att det sannolikt faktiskt gjorde det.

Så varför rapporterar man då så pass annorlunda om de två olika terrordåden?

Ser ett antal skäl till att media/människor argumenterar som de gör. För det första anser vi i västvärlden muslimer är en underordnad grupp, offer för rasism och diskriminering. Judarna anses däremot så pass väl integrerade att de redan utgör en del av oss och av västvärlden,  även om de kanske känns lite svåra att relatera till

Tror visserligen antisemitism har varit någonting vi varit väldigt upprörda över, men efter Israels tillkomst har begreppen fallit allt längre bort från det allmänna medvetandet. Detta i synnerhet då media (med viss rätt) varit starkt kritiska mot Israel och dess agerande. Människor tror jag har svårt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det blir därför svårt att vara mot Israels politik samtidigt som man är mot antisemitism, i synnerhet som Israels regering avfärdar nära nog all kritik mot sitt agerande med anklagelser om just antisemisism.

Samtidigt som judarna målas upp som en del av västvärlden, målas muslimerna som sagt upp som diskriminerade och förtryckta. Vad media inte förstår här är att man själva påverkar maktordningen genom den verklighetsbeskrivningen – man ger grupperna man beskriver som nedtryckta en form av offermakt – ett sätt att använda sin tänkta offerstatus i syfte att påverka andra människors beteende. 

Det här kanske lät lite konspiratoriskt, men föreställ er själva: Om en (gärna mörkhyad) muslim måste försvara sitt land eller sin religion, kan han utmåla sin meningsmotståndare som okunnig och/eller rasist, Kan en (ofta ljusyad) jude verkligen göra detsamma?


En slutlig reflektion är att mycket av vår föreställning om judar som privilegierade/muslimer som förtryckta i varje fall till viss del är en schimär. (Vissa) judar kan kanske ha lättare att göra karriär och utöva inflytande i akademin och kultursfären, Ekonomisk oberoende och självförverkligande är visserligen väldigt viktiga saker att sträva efter...fast kommer inte det långt efter mer grundläggande saker, som fysisk säkerhet och frihet från våld?



Ljusets fiender - angående vänstern och religion

Har förkovrat mig och läst ut "ljusets fiender" av Johan Lundberg. Har velat lära mig mer framförallt om identitetspolitik, och var alla idéer och ideal vi dagligen bombarderas av egentligen kommer ifrån. Har inte fått något riktigt bra svar på det där, däremot har jag kommit till en del insikter under läsningens gång jag tänker ni kommer att finna intressanta.

Det första jag kom att tänka på var vänsterns koppling till religion. En gång i tiden såg man inom vänstern religionen som någonting negativt. Karl Marx menade religionen utgjorde ett "opium för folket", och ville avskaffa den helt. 

Just tanken om religionens avskaffande är någonting man sedan dess verkar ha frångått i vänsterkretsar. Man har enligt Lundholm slutat se religion som någonting negativt och förtryckande, för att istället se den som en enande kraft genom vilken människor kan bekämpa sitt förtryck, ofta manifesterat i kapitalismen, systematisk rasism eller USAs utrikespolitik. Exempel som nämns är Nation of Islam, och muhadjedin, men man kan säkert dra paraleller även till palestinierna på Västbanken och i Gazaremsam. 

Det stämmer visserligen att religion utgör en källa till enighet. Vad jag tycker man glömmer är att människor ofta kommer förtryckas i religionens namn innan man kan uppnå den där enigheten. Det är ett generalfel jag tycker man gör inom (identitets)vänstern, just att man man tänker sig man inte kan samtidigt vara förtryckt och förtrycka någon annan.  

Vänstern har alltså slutat bekämpa religion, I varje fall så länge religionen ter sig som någonting exotiskt och kanske spännande, som någonting "alternativt". Lundholm hävdar vidare att vänstern i stället för att bekämpa religon till viss del kommit att ersätta religionen, vilket var en annan av Marx grundtankar, just att ta tillvara på den kraft och det syfte religion ofta ger, för att sedan rikta denna energi mot politiken. 

Vänstern lämpar sig särdeles bra för detta just med tanke på dess fokus på livsstilsfrågor. Sin tanke på hur man skall vara som bra och moralisk människa. Ofta finns det väldigt personliga sakeri verkliga livet man bör göra avkall på eller förhålla sig till. Det kan handla om enkla saker som källsortering, men också om att använda rätt pronomen eller att anamma en viss typ av manlig- eller kvinnlighet. 

Det är alltså djupt personliga saker som man antingen anpassar sig efter eller gör avkall på, Dessutom i syfte att tjäna ett högre syfte och bygga en bättre värld, precis som i religionen. Dessa anpassningar medför svårigheter som man sedan kan förenas i och bygga ett community kring, på ett sätt som blir svårt för den individualistiska högern att riktigt efterlikna.

måndag 9 januari 2017

Kunskapens Korridorer

Haft mitt hittills mest krävande vikariat nu i två månader. Undervisat i svenska, samhällskunskap och psykologi på gymnasiet. Hade sammanlagt fem olika upplägg att hålla reda på, just då svenskan låg på tre olika nivåer (svenska 1, svenska 2 och svenska för mina special needs-klasser). Sammanlagt har jag haft sju olika elevgrupper. 

Varit extremt krävande och närapå monopoliserat min fritid. Vid ett tillfälle satt jag uppe till klockan ett på natten bara för att hinna med nästa planering. Det hörde nämligen till saken att jag blev inkastad mitt i terminen. Planerings saknades först för samtliga klasser (då har jag möjligtvis tidigare lagt "en" planering, någonsin). Fick efterhand information och mer stöd, men senast i december fanns två grupper jag själv lade upp hela planeringen för. 

Har fortfarande inte släppt det, jag har arbetat hela julen, och satt uppe tills klockan 2100 i söndags och försökte få ihop mitt  underlag. Skulle lämna in både betygsunderlag och överlämning till idag men...det känns tyvärr inte realistiskt. Särskilt betygsunderlaget känns genomstressat, och känner jag är skyldig eleverna bättre bedömning än så här. 

Nämligen så det tar oerhört lång tid att uttolka läroplanen och översätta den i verkliga kriterier. Ofta växer rättningsmallen fram i dig "medan" du rättar. Det innebär att man rättar helt annorlunda på slutet än i början, och att man således måste börja om igen för att allt ska kunna bli konsekvent. Trodde jag kunde skippa just den sista genomläsningen nu på sista momentet men....det känns inte seriöst. 

Det skiljer för mycket på dåvarande och nuvarande bedömning. 

Ändå glad över att faktisk ha lämnat tjänsten. Kortvikariaten är nu förvisso underbetalda men...jag kommer snart för första gången på flera månader min fritid för mig själv igen!


söndag 9 oktober 2016

Uppdatering

Vet inte riktigt vad det är jag håller på med just nu.

Jag tar en recap:

Psykologprogrammet

Flyttade till Stockholm för två eller tre år sedan, målet var att pröva på dels psykolog- och dels läkarprogrammet, och hitta någon vettig gemenskap/organisation av något slag. Var fler anledningar än så men...vissa är för personliga för att ta upp just här.

Mission accomplished. Prövade på både psykolog och läkare men blev...återigen rätt besviken. Finns ingen sammanhängande teori för hur medvetandet/vårt undermedvetna fungerar, med känslor, sexualitet och identitet. Det som fanns var ett kaleidoskop av olika teorier, med utspridda korn av sanning/insikt i varje teori.

Hade sökt till psykolog just av den där klassiska anledningen, ville mest få rätsida på mig själv. Att döma av kursinnehållet verkade det...kanske inte ogörligt, men utbildningen kändes inte relevant just för det syftet.

Hittills var i varje fall det stället jag trivts bäst på, mest pga det trevliga folket/avslappnade stämningen.

Läkarprogrammet

Det fanns goda och välgrundade skäl just till att pröva psykologprogrammet, det kan man dock inte säga om läkarprogrammet på samma sätt. Dels hade jag sveps med av hypen - just komma in på landes mest eftertraktade utbildning, vara en av de Utvalda. Dels hade jag låtit mig övertygas just av...andra som ville jag skulle pröva på.

Var dock själv fortsatt skeptisk, och kände det mest var ett slöseri med tid - något jag annars kunde lägga på någonting jag faktiskt skulle passa för, t.ex jurist, få bråka med människor på heltid över upphöjda principer!

Trivdes ändå bra också på läkarprogrammet. Betyder någonting just att ha folk omkring sig, någon att prata med nästan varje dag. Tar tid för mig odla vettiga vänskaps-/kärlekdsförhållanden, Sådant nästintill förutsätter stabilitet under längre tid, sådant både läkare och psykolog egentligen hade att erbjuda.

På grund av allt det (för att inte säga den tid jag lagt ner!) ville jag verkligen hitta en ursäkt för att stanna kvar. Kunde bara inte rättfärdiga det där för mig själv. Möjligtvis kunde jag tänka mig att bli doktorand, men läkaryrket vet jag inte vad jag tyckte om riktigt.  

Policies Kandidatprogammet

Tog ett år efter det just för att fixa en vettig grundplåt, någonting att stå på. Bestämde mig för att göra klart min policies kandidatexamen, pluggade en termin statistik (svårare än läkarprogrammet, seriously), kombinerat med distanskurser i förvaltningsrätt. Terminen efter skrev jag mitt Magnum Opus (well, hittills), dvs min kandidatuppsats om kvinnligt/feministiskt tolkningsföreträde i jämställdhetsdebatten.

Hade väntat mig någonstans att jag skulle...känna mig motiverad. Trots allt är detta någonting jag tänkt på/analyserat i flera år på egen hand. Har möjligtvis skrivit den första riktiga uppsatsen i världen på just det området,

Trots det kände jag egentligen ingenting av det där, bara trötthet.  Det var ett mycket svårt och underutforskat ämne, till följd av det (samt visst ideologiskt motstånd) fick jag underkänt vid första oppositionen.

Bör kanske tilläggas att både min handledare och min opponenten kändes...ideologiskt övertygade. Har sedemera hört min examinator var erkänd mansrättsaktivist av något slag men...han verkade i princip köpa opponentets argument rakt av.

Blev heligt förbannad övere bemötandet och ägnade sommaren åt olika kompletteringar.

I och med ideologiska undertonen i första oppositionen hade jag väntat mig någonting liknande sedan till hösten. Läst in mig på all upptänklig feministisk litteratur bara i förebyggande syfte. Stod beredd att spela in eventuell oseriös/tendensiös kritik och hitta ett sätt att överklaga.

Måste dock ha haft otur första gången, nu gick den igenom utan egentliga anmärkningar, blev nästan ett antiklimax. Det mesta jag kommer ihåg är kritiken på mina kommatecken.

Nu i efterhand håller jag med, de där kommatecknen såg verkligen för jävliga ut.

Mer statistik eller.....vad?

Någonstans här tog min planering slut. Skulle egentligen gått en master. Då uppsatsen dock blev underkänd kunde jag inte längre göra det, var en förutsättning för att få komma in. Hade inte lagt tid just på bra reservplanering utan...lagt all tid just på uppsatsen.

Kom dock överrens med mig själv att ta en termin extra statistik, medan jag utvärderade situationen. Hoppades det skulle ge mig större djupföreståelse, få mig förstå vad första kursen egentligen hade handlat om.

Efter att den också var typ färdig  så tyckte jag mig verkligen läst mer än tillräckligt.

Arbetsmarknaden

Ägnat tiden sedan dess åt att jobba och söka jobb. Värdet av min så kallade grundplåt har visat sig vara minst sagt underwhelming.

Detta till trots har jag faktiskt lyckats bra just med jobbsökandet. Fick jobb som lärarvikarie efter en månads sökande, det är rekord för min del. Turnerat sedan dess i kanske....trettiotalet skolor, till väldigt blygsam lön kanske, men dock.

Skaffade även jobb som väktare nu i sommar, believe it or not. Sprungit runt med knivsäker väst och gjort mitt bästa för att verka bestämd.

Fortsatt jobba (mest) med läraryrken nu och...det är väl där jag befinner mig,

Läget just nu

Fick nästan jobb som receptionist nu i somras...alltså åt vaktbolaget. Just det fasta schemat skulle gett mig obegränsat med pluggtid, av den anledningen höll jag mig också kvar på båda de kurser jag sökt, nationalekonomi och hyres-/bostadsjuridik.

Har alltså fortfarande itne gett upp det där juristspåret, inte helt!

Hur som heslt, till följd av det var jag fram till några veckor sedan registrerad på 150% högskolepoäng, samtidigt som jag arbetade för två olika arbetsgivare. Det kändes ohållbart, och efter mycket velande hoppade jag av i varje fall en av kurserna, den andra håller jag fast vid (dock utan arbetsinsatsen) av vissa studieadministrativa skäl jag inte går in på här.

Försöker som bäst luska ut vad som är nästa projekt och varför jag nu skall satsa på det. Vill kämpa mig fram till någonting jag kan stå för, säg handläggare/utredare någonstans, eller ännu hellre doktorand i någonting vettigt.

Var på jobbintervju senast torsdags med Försäkringskassan, och skall snart ta mig i kragen och söka praktik nu inför våren.

Vad som känns så pass förvirrande är att....målbilden är så pass splittrad just nu. Har flera trådar/projekt igång men...ingen övergipande vision om hur det är meningen de skall samverka/vad det är de skall leda till.