lördag 13 maj 2017

Vägen framåt

Bestämt mig för att läsa vidare till hösten. Arbetat som lärarvikarie nu i arton månader och...jag känner helt enkelt inte att detta tar mig framåt. Trodde jag skulle få tid att känna efter vart det var jag vill men...läraryrket är krävande. Det kommer ta nästan all den tid du har i anspråk, i varje fall om man vill göra det bra. Trodde också ett kvalificerat jobb bara var en tidsfråga men...jag verkar dels ha överskattat mina akademiska meriter, dels värdet i arbetslivserfarenhet.

Trodde först all arbetslivserfarenhet skulle vara värdefull, men det verkar tyvärr inte fungera på det sättet. Det jag är intresserad av att arbeta med är i princip skrivande i olika former samt forskning och utredning, det har alltid varit det. Och för att då arbeta med sådana här saker måste man också ha arbetat- eller pluggat någonting som har med sådana saker att göra. Intrycket jag får är att man blir mindre och mindre intressant, ju längre sedan det var man pluggade någonting relevant.

....Och jag kan förstå det. Uppsatsskrivande har faktiskt en viss likhet med utredning eller rapportskrivande. Undervisning har inte det på samma sätt.

Ännu inte bestämt mig för vad det kommer att bli för någonting, det lutar åt antingen statsvetenskap, statistik eller matematisk statistik. Statsvetenskap är bra för att det kan ta mig vidare, det skulle göra mig behörig att läsa doktorand, just på tal om forskning och skrivande. Däremot har en masterutvildning (såvitt jag kommit att förstå) snarare ett kulturellt värde än ett rent kunskapsmässigt.

I sådana fall är tänker jag kandidatkursen i statistik skulle bli mycket mer praktisk och användbar, Kommer ge mig lite mer av en portfolio, tillåta mig visa jag även behärskar kvantitativa metoder, och (förhoppningsvis) även gör det bra. Skulle till och med kunna skriva examensarbetet om vår missanpassade svenska arbetsmarknad. Begära ut ansökningshandlingarna från X antal myndigheter och sedan granska exakt vilka faktorer (ålder, erfarenhet, typ av utbildning) det egentligen är som tar dig vidare.

.....Men det är vad jag hunnit tänka om detta just nu!

söndag 30 april 2017

Ljusets fiender - Om judar och islamism

I Ljusets fiender tas två exempel upp på medias reaktioner på terrorattacker. Först beskrivs Anders Bering Breiviks atack på Utöja i norge. Vid det tillfället skrev man mycket om ideologin som inspirerat Breivik att begå sina terrordåd. Man oroade sig även för huruvida Breivik kunde tänkas inspirera fler högerextremister.

Det andra fallet som belyses är Mohammed Merat. En islamistisk terrorist som dels mördade ett antal franska soldater, dels skjöt ihjäl en rabbin och tre judiska skolbarn. Media vid det tillfället kritiserade inte Merats extremistiska och antisemitiska ideologi. Man oroade sig inte heller för att Merats dåd kunde inspirera fler våldsdåd mot Frankrikes judiska befolkning, trots att det sannolikt faktiskt gjorde det.

Så varför rapporterar man då så pass annorlunda om de två olika terrordåden?

Ser ett antal skäl till att media/människor argumenterar som de gör. För det första anser vi i västvärlden muslimer är en underordnad grupp, offer för rasism och diskriminering. Judarna anses däremot så pass väl integrerade att de redan utgör en del av oss och av västvärlden,  även om de kanske känns lite svåra att relatera till

Tror visserligen antisemitism har varit någonting vi varit väldigt upprörda över, men efter Israels tillkomst har begreppen fallit allt längre bort från det allmänna medvetandet. Detta i synnerhet då media (med viss rätt) varit starkt kritiska mot Israel och dess agerande. Människor tror jag har svårt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det blir därför svårt att vara mot Israels politik samtidigt som man är mot antisemitism, i synnerhet som Israels regering avfärdar nära nog all kritik mot sitt agerande med anklagelser om just antisemisism.

Samtidigt som judarna målas upp som en del av västvärlden, målas muslimerna som sagt upp som diskriminerade och förtryckta. Vad media inte förstår här är att man själva påverkar maktordningen genom den verklighetsbeskrivningen – man ger grupperna man beskriver som nedtryckta en form av offermakt – ett sätt att använda sin tänkta offerstatus i syfte att påverka andra människors beteende. 

Det här kanske lät lite konspiratoriskt, men föreställ er själva: Om en (gärna mörkhyad) muslim måste försvara sitt land eller sin religion, kan han utmåla sin meningsmotståndare som okunnig och/eller rasist, Kan en (ofta ljusyad) jude verkligen göra detsamma?


En slutlig reflektion är att mycket av vår föreställning om judar som privilegierade/muslimer som förtryckta i varje fall till viss del är en schimär. (Vissa) judar kan kanske ha lättare att göra karriär och utöva inflytande i akademin och kultursfären, Ekonomisk oberoende och självförverkligande är visserligen väldigt viktiga saker att sträva efter...fast kommer inte det långt efter mer grundläggande saker, som fysisk säkerhet och frihet från våld?



Ljusets fiender - angående vänstern och religion

Har förkovrat mig och läst ut "ljusets fiender" av Johan Lundberg. Har velat lära mig mer framförallt om identitetspolitik, och var alla idéer och ideal vi dagligen bombarderas av egentligen kommer ifrån. Har inte fått något riktigt bra svar på det där, däremot har jag kommit till en del insikter under läsningens gång jag tänker ni kommer att finna intressanta.

Det första jag kom att tänka på var vänsterns koppling till religion. En gång i tiden såg man inom vänstern religionen som någonting negativt. Karl Marx menade religionen utgjorde ett "opium för folket", och ville avskaffa den helt. 

Just tanken om religionens avskaffande är någonting man sedan dess verkar ha frångått i vänsterkretsar. Man har enligt Lundholm slutat se religion som någonting negativt och förtryckande, för att istället se den som en enande kraft genom vilken människor kan bekämpa sitt förtryck, ofta manifesterat i kapitalismen, systematisk rasism eller USAs utrikespolitik. Exempel som nämns är Nation of Islam, och muhadjedin, men man kan säkert dra paraleller även till palestinierna på Västbanken och i Gazaremsam. 

Det stämmer visserligen att religion utgör en källa till enighet. Vad jag tycker man glömmer är att människor ofta kommer förtryckas i religionens namn innan man kan uppnå den där enigheten. Det är ett generalfel jag tycker man gör inom (identitets)vänstern, just att man man tänker sig man inte kan samtidigt vara förtryckt och förtrycka någon annan.  

Vänstern har alltså slutat bekämpa religion, I varje fall så länge religionen ter sig som någonting exotiskt och kanske spännande, som någonting "alternativt". Lundholm hävdar vidare att vänstern i stället för att bekämpa religon till viss del kommit att ersätta religionen, vilket var en annan av Marx grundtankar, just att ta tillvara på den kraft och det syfte religion ofta ger, för att sedan rikta denna energi mot politiken. 

Vänstern lämpar sig särdeles bra för detta just med tanke på dess fokus på livsstilsfrågor. Sin tanke på hur man skall vara som bra och moralisk människa. Ofta finns det väldigt personliga sakeri verkliga livet man bör göra avkall på eller förhålla sig till. Det kan handla om enkla saker som källsortering, men också om att använda rätt pronomen eller att anamma en viss typ av manlig- eller kvinnlighet. 

Det är alltså djupt personliga saker som man antingen anpassar sig efter eller gör avkall på, Dessutom i syfte att tjäna ett högre syfte och bygga en bättre värld, precis som i religionen. Dessa anpassningar medför svårigheter som man sedan kan förenas i och bygga ett community kring, på ett sätt som blir svårt för den individualistiska högern att riktigt efterlikna.

måndag 9 januari 2017

Kunskapens Korridorer

Haft mitt hittills mest krävande vikariat nu i två månader. Undervisat i svenska, samhällskunskap och psykologi på gymnasiet. Hade sammanlagt fem olika upplägg att hålla reda på, just då svenskan låg på tre olika nivåer (svenska 1, svenska 2 och svenska för mina special needs-klasser). Sammanlagt har jag haft sju olika elevgrupper. 

Varit extremt krävande och närapå monopoliserat min fritid. Vid ett tillfälle satt jag uppe till klockan ett på natten bara för att hinna med nästa planering. Det hörde nämligen till saken att jag blev inkastad mitt i terminen. Planerings saknades först för samtliga klasser (då har jag möjligtvis tidigare lagt "en" planering, någonsin). Fick efterhand information och mer stöd, men senast i december fanns två grupper jag själv lade upp hela planeringen för. 

Har fortfarande inte släppt det, jag har arbetat hela julen, och satt uppe tills klockan 2100 i söndags och försökte få ihop mitt  underlag. Skulle lämna in både betygsunderlag och överlämning till idag men...det känns tyvärr inte realistiskt. Särskilt betygsunderlaget känns genomstressat, och känner jag är skyldig eleverna bättre bedömning än så här. 

Nämligen så det tar oerhört lång tid att uttolka läroplanen och översätta den i verkliga kriterier. Ofta växer rättningsmallen fram i dig "medan" du rättar. Det innebär att man rättar helt annorlunda på slutet än i början, och att man således måste börja om igen för att allt ska kunna bli konsekvent. Trodde jag kunde skippa just den sista genomläsningen nu på sista momentet men....det känns inte seriöst. 

Det skiljer för mycket på dåvarande och nuvarande bedömning. 

Ändå glad över att faktisk ha lämnat tjänsten. Kortvikariaten är nu förvisso underbetalda men...jag kommer snart för första gången på flera månader min fritid för mig själv igen!


söndag 9 oktober 2016

Uppdatering

Vet inte riktigt vad det är jag håller på med just nu.

Jag tar en recap:

Psykologprogrammet

Flyttade till Stockholm för två eller tre år sedan, målet var att pröva på dels psykolog- och dels läkarprogrammet, och hitta någon vettig gemenskap/organisation av något slag. Var fler anledningar än så men...vissa är för personliga för att ta upp just här.

Mission accomplished. Prövade på både psykolog och läkare men blev...återigen rätt besviken. Finns ingen sammanhängande teori för hur medvetandet/vårt undermedvetna fungerar, med känslor, sexualitet och identitet. Det som fanns var ett kaleidoskop av olika teorier, med utspridda korn av sanning/insikt i varje teori.

Hade sökt till psykolog just av den där klassiska anledningen, ville mest få rätsida på mig själv. Att döma av kursinnehållet verkade det...kanske inte ogörligt, men utbildningen kändes inte relevant just för det syftet.

Hittills var i varje fall det stället jag trivts bäst på, mest pga det trevliga folket/avslappnade stämningen.

Läkarprogrammet

Det fanns goda och välgrundade skäl just till att pröva psykologprogrammet, det kan man dock inte säga om läkarprogrammet på samma sätt. Dels hade jag sveps med av hypen - just komma in på landes mest eftertraktade utbildning, vara en av de Utvalda. Dels hade jag låtit mig övertygas just av...andra som ville jag skulle pröva på.

Var dock själv fortsatt skeptisk, och kände det mest var ett slöseri med tid - något jag annars kunde lägga på någonting jag faktiskt skulle passa för, t.ex jurist, få bråka med människor på heltid över upphöjda principer!

Trivdes ändå bra också på läkarprogrammet. Betyder någonting just att ha folk omkring sig, någon att prata med nästan varje dag. Tar tid för mig odla vettiga vänskaps-/kärlekdsförhållanden, Sådant nästintill förutsätter stabilitet under längre tid, sådant både läkare och psykolog egentligen hade att erbjuda.

På grund av allt det (för att inte säga den tid jag lagt ner!) ville jag verkligen hitta en ursäkt för att stanna kvar. Kunde bara inte rättfärdiga det där för mig själv. Möjligtvis kunde jag tänka mig att bli doktorand, men läkaryrket vet jag inte vad jag tyckte om riktigt.  

Policies Kandidatprogammet

Tog ett år efter det just för att fixa en vettig grundplåt, någonting att stå på. Bestämde mig för att göra klart min policies kandidatexamen, pluggade en termin statistik (svårare än läkarprogrammet, seriously), kombinerat med distanskurser i förvaltningsrätt. Terminen efter skrev jag mitt Magnum Opus (well, hittills), dvs min kandidatuppsats om kvinnligt/feministiskt tolkningsföreträde i jämställdhetsdebatten.

Hade väntat mig någonstans att jag skulle...känna mig motiverad. Trots allt är detta någonting jag tänkt på/analyserat i flera år på egen hand. Har möjligtvis skrivit den första riktiga uppsatsen i världen på just det området,

Trots det kände jag egentligen ingenting av det där, bara trötthet.  Det var ett mycket svårt och underutforskat ämne, till följd av det (samt visst ideologiskt motstånd) fick jag underkänt vid första oppositionen.

Bör kanske tilläggas att både min handledare och min opponenten kändes...ideologiskt övertygade. Har sedemera hört min examinator var erkänd mansrättsaktivist av något slag men...han verkade i princip köpa opponentets argument rakt av.

Blev heligt förbannad övere bemötandet och ägnade sommaren åt olika kompletteringar.

I och med ideologiska undertonen i första oppositionen hade jag väntat mig någonting liknande sedan till hösten. Läst in mig på all upptänklig feministisk litteratur bara i förebyggande syfte. Stod beredd att spela in eventuell oseriös/tendensiös kritik och hitta ett sätt att överklaga.

Måste dock ha haft otur första gången, nu gick den igenom utan egentliga anmärkningar, blev nästan ett antiklimax. Det mesta jag kommer ihåg är kritiken på mina kommatecken.

Nu i efterhand håller jag med, de där kommatecknen såg verkligen för jävliga ut.

Mer statistik eller.....vad?

Någonstans här tog min planering slut. Skulle egentligen gått en master. Då uppsatsen dock blev underkänd kunde jag inte längre göra det, var en förutsättning för att få komma in. Hade inte lagt tid just på bra reservplanering utan...lagt all tid just på uppsatsen.

Kom dock överrens med mig själv att ta en termin extra statistik, medan jag utvärderade situationen. Hoppades det skulle ge mig större djupföreståelse, få mig förstå vad första kursen egentligen hade handlat om.

Efter att den också var typ färdig  så tyckte jag mig verkligen läst mer än tillräckligt.

Arbetsmarknaden

Ägnat tiden sedan dess åt att jobba och söka jobb. Värdet av min så kallade grundplåt har visat sig vara minst sagt underwhelming.

Detta till trots har jag faktiskt lyckats bra just med jobbsökandet. Fick jobb som lärarvikarie efter en månads sökande, det är rekord för min del. Turnerat sedan dess i kanske....trettiotalet skolor, till väldigt blygsam lön kanske, men dock.

Skaffade även jobb som väktare nu i sommar, believe it or not. Sprungit runt med knivsäker väst och gjort mitt bästa för att verka bestämd.

Fortsatt jobba (mest) med läraryrken nu och...det är väl där jag befinner mig,

Läget just nu

Fick nästan jobb som receptionist nu i somras...alltså åt vaktbolaget. Just det fasta schemat skulle gett mig obegränsat med pluggtid, av den anledningen höll jag mig också kvar på båda de kurser jag sökt, nationalekonomi och hyres-/bostadsjuridik.

Har alltså fortfarande itne gett upp det där juristspåret, inte helt!

Hur som heslt, till följd av det var jag fram till några veckor sedan registrerad på 150% högskolepoäng, samtidigt som jag arbetade för två olika arbetsgivare. Det kändes ohållbart, och efter mycket velande hoppade jag av i varje fall en av kurserna, den andra håller jag fast vid (dock utan arbetsinsatsen) av vissa studieadministrativa skäl jag inte går in på här.

Försöker som bäst luska ut vad som är nästa projekt och varför jag nu skall satsa på det. Vill kämpa mig fram till någonting jag kan stå för, säg handläggare/utredare någonstans, eller ännu hellre doktorand i någonting vettigt.

Var på jobbintervju senast torsdags med Försäkringskassan, och skall snart ta mig i kragen och söka praktik nu inför våren.

Vad som känns så pass förvirrande är att....målbilden är så pass splittrad just nu. Har flera trådar/projekt igång men...ingen övergipande vision om hur det är meningen de skall samverka/vad det är de skall leda till.

onsdag 7 september 2016

Angående säkerhet och väktaryrket

Jobbar för närvarande som behovsanställd väktare, nu igår hade jag uppdrag vid en mataffär. Affären ifråga är mycket utsatt, och blev rånad nu bara för några dagar sedan.

Hade som bäst schasat ut några av portade killarna, när ett antal killar nalkas från vänster. En har rånarluva på sig, och vit hoodtröja. Drar upp hooden över huvudet när han går förbi. Övriga har huvjackor, med huvorna väldigt högt uppdragna. De börjar kasta smällare/fyrverkerier omkring sig, en av dem detonerar precis där jag stod. Har vid det laget sökt skydd inne i entrén.

Klarar inte av att immobilsera fyra 15-16-åriga killar, inte utan tillräckligt med våld för att faktiskt kunna döda någon av dem. Är jag rätt säker jag skulle ha åkt dit för det. För övrigt är det nästan mer sannolikt att jag skulle kola vippen om jag bara försökte. De skulle bara kunna överväldiga mig, hålla fast mig och ta batongen ifrån mig.

Polisen å sin sida står handfallen, och verkar stå inför en veritabel systemkollaps. Det tar uppskattningsvis 10 min att komma fram till polisens ledningscentral, detta från väktarnas VIP-nummer. Väl där varken ville eller kunde de vidta någon åtgärd. Enligt kollegan tog det en gång 25 min för polis att komma på plats, sedan han verkligen tryckt på överfallslarmet.

Med gällande säkerhetssituation i åtanke, vill jag uppmana staten/bevakningsföretagen/whoever att göra följande:

Stärk väktarnas befogenheter vid nödvärn och grip. Du skall under inga omständigheter behöva känna dig osäker på om du får lov att ingripa. Vi skall möjligtvis vara rädda för buset, inte för rättsväsendet.

Stärk väktarnas rättsskydd. I teorin har väktare faktiskt ett starkt rättskydd, tillsammans med andra yrkesgrupper som lärare, poliser och brandmän. Våld mot dessa rubriceras inte som misshandel, utan som våld mot tjänstemän till exempel. Problemet är bara att lagstiftningen inte följs. Domstolarna har mer och mer kommit att anse att "lite våld får man tåla". Det är en inställning jag finner horribel. Ett angrepp mot väktare/polis är inte bara ett brott mot en viss person, det är ett angrepp på själva samhället.

Stärk väktarnas befogenheter vid avvisning/avhysning. Väktare får tyvärr inte ens utföra dessa åtgärder under gällande svensk lag. För detta krävs egentligen ordningsvaktsutbildning. Trots detta förväntas vi utföra dessa åtgärder, vilket försätter oss i både juridiskt och psykologiskt underläge, mot de som verkligen kan sina rättigheter.

Slutligen vill jag säga ett par ord om vår utrustning. Adekvat utrustning för att bemöta 4 (ibland uppåt 15) ungdomar med fyrverkeripjäser är inte batong, det är skjutvapen, det är så pass farligt det kan bli. Skall vi ändå begränsa oss till batong, så låt oss i varje fall kombinera den med lämpligt exoskelett och multiplicera väktarens muskelstyrka med låt säga 10.

En välbehövlig förbättring, itne minst för våra kvinnliga kollegor..

lördag 11 juni 2016

Kort om snygga kvinnliga spelkaraktärer.....

Såg nyss på Lingerie is not Armor med Anita Sarkeesian. Smått uttråkad.

Argumentet är att kvinnor blir förtryckta genom att bli sexualiserade. Anita avfärdar argumentet att sexualitet är liktydigt med makt för kvinnor, på helt annat sätt än vad det är för män. Hon avfärdar likaledes argumentet att lättklädda tjejer i spel faktiskt valt att klä sig på det sättet. Valet ska redan ha gjorts av spelutvecklarna, som tvingat karaktären ifråga att anpassa sig efter den presumptiva manliga spelaren.

Vad Anita missar är att flera av karaktärerna hon pratar om är huvudpersoner. De presumtivt manliga spelarna väljer ju att spela som dessa karatärer, för att själva kunna leva sig in i den rollen. Valet är således inte spelutvecklarnas, utan spelarens. Vidare så tror jag de väljer kvinnliga karaktärer, just för att känna sig spännande och åtråvärda, för att känna den makten de aldrig haft väl i verkliga livet

På vilket sätt är skulle det då vara missaktande eller kvinnofientligt?