Värden och värderingar

Det är svårt att göra någonting åt sina grundläggande värderingar....jag har haft lättare än de flesta att ta åt mig vad skolan/samhället/whatever sagt åt mig jag borde vara för någonting. Det blir drygt det där, särskilt som många värden och ideal står i konflikt med varandra.

Vi har det där "good guy"-paketet man prackar på alla killar....var artig, behärska dig, tänk på andra, var snäll mot tjejer och respektera dom...hela den biten.

Sedan verkar jag ovanpå det där ha en samling Überkristna värderingar. Jobba hårt, klaga inte, finns där för alla som ber om det. Var lojal och pålitlig, håll alltid ditt ord. Och var ödmjuk, tro aldrig du själv är bättre och viktigare än någon annan.

Någon bit traditionell mansnorm har jag nog också tagit till mig, var alltid kåt och villig, visa aldrig känslor och förlora aldrig kontrollen.

Något som går direkt i Clinch med den motsägelsefulla häxkitteln av feministiska värderingar som verkar finnas lite överallt... Våga vara bra och alternativ, gärna lite undergiven, ta inte plats, och förtryck/kränk/förolämpa under inga omständigheter någon tjej/kvinna.

Som grädde på moset har vi den vetenskapliga normen som skolan pådyvlat oss. Var saklig. Var objektiv, se saker ur ett större perspektiv, ta alltid hänsyn till andra personer utom dig själv. Säg ingenting utan att mena det.

Allt det här är alltså saker som på olika sätt påverkat mig och som jag försökt leva efter...Är det konstigt man blir förvirrad?

Vad som är slående för alla de där normerna är att det ingenstans finns utrymme att ta hänsyn till sig själv. I stort sett allt vi någonsin lär oss går ut på att förtrycka våra känslor/ambitioner för någonting annat. För plikten, för sakligheten, för jämställdheten, för att inte såra någon, för att inte vara till besvär.

Men man kan faktiskt inte leva på det sättet. För innan man kan lära sig respektera andra måste man lära sig respektera sig själv. Att inse man själv också har ett värde, att det visst är okej att göra någon sur/besviken, att det till och med är bättre (för båda parter!) många gånger än att svälja undan och knipa käft.

Har sagt det många gånger och jag kommer att göra det igen...vi måste lära våra barn hur livet och världen    verkligen fungerar, inte hur vi önskar att de gjorde det.

Politisk korrekthet...

[...]och...liksom...alltså..jag behöver..jag känner inte att jag har ett behov av att vara politiskt korrekt och behaga alla liksom, så att ingen känner sig krängt alltså....det är inte bra om någon känner sig kränkt men...alltså samtidigt lite så skit samma, jag orkar inte...sitta här och bara "vissa", "många", "kanske", "lite"...

-Från barnaministeriets inslag om den feministiska systerskapskören, inslaget återfinnes här.

Vad jag reagerar på i det här inslaget är nog…själva liknöjdheten på något sätt.

Varje gång jag kritiserar tjejer eller feminism är jag jävligt noga med att det bara är vissa feminister och vissa tjejer som det gäller. Det är min delvis feministiska uppfostran som fått mig att tänka så. Den sitter djupt. Du kränker aldrig en tjej, objektifierar henne aldrig, behandlar henne aldrig som en kvinna i stället för en egen individ….det är bara fel.

Och jag blir bara så trött på människor som tror de kan säga någonting om hur andra ska vara/bete sig, för att sedan inte ens försöka leva efter det själv!

Det är hyckleri, och jag har noll och ingen respekt för det. Vill du att andra ska följa en uppsättning regler har du också en skyldighet att göra det själv. Om reglerna/ideologin visar sig för svår att följa är det inte ett tecken på att människan är svag, att det är sådant händer, osv osv....

Det är ett tecken på att ideologin/regeluppsättningen är felaktig och måste förändras! Du kan inte gå omkring och göra reklam för en livsstil/ett sätt att vara om du samtidigt vet att det inte fungerar, det funkar bara inte så. 

Ride the Whirlwind!

Jag har alltså flängt runt i säkert tre-fyra år nu. Längre, om man räknar med sjuksköterskepreogrammet. Sista gången jag läste någonting jag trodde på var Vårterminen 2008. Efter det har jag bara...läst saker för att jag känt mig tvungen till det, eller för att någon fått in mig på det och jag inte kunnat säga emot.

Har inte haft någon vettig stabilitet på typ tre-fyra år nu. Det är så jävla många saker man missar...chans att utvecklas, slappna av. Bara en sådan sak som att ha kompisar man kan prata med, bara ringa upp ibland och kunna hänga med varannan vecka.

Man behöver det där!

Nu har jag alltså kommit in på psykologprogrammet i Stockholm. Finns bra saker med det, ändå en av Sveriges mest sökta utbildningar typ. Finns typ vettiga möjligheter och är ändå rätt vettiga ämnen...

Men jag vet inte om jag har flängt färdigt än. Vore skitnajs sticka upp till stockholm och så men...vet inte om jag vill påbörja någonting jag inte kan/vill avsluta. Känns fel.

Alternativen är typ att antingen plugga lite mer stats eller att fortsätta drägga runt och söka lite fler jobb. Antagligen söka jobb då. För att bryta mönstret om inte annat. Plus att jag nästan fått in rutinen nu.

Det är det som händer. Desperat sökt jobb nu de senaste dagarna...får jag väl svar från någon känns det typ som om man slipper bestämma sig. Men kommit fram till nu att jag får se till att göra ett vettigt val, även om det kan vara svårt.

Christmas Blues

Jag har hatat julen sedan jag var tretton typ.

På den tiden hade jag nog mer skäl till det. Var olyckligt kär just då och mådde dåligt varje dag. Kunde verkligen inte se någon mening med att vara glad och tacksam, skulle bara känts som ett hån just då. Och "den" biten känner jag faktiskt inte av så mycket längre. Det var ett jävligt långt tag sedan.

Faktiskt.

Men det hänger kvar...fast det är inte bara jag som känner av det, alla verkar bara tycka julen är jävligt dryg nuförtiden.. Allt jävla julstök - Allt tröstlösa, jävla slit, ackompanjerat av deppiga julsånger som får en att vilja hoppa framför tåget.

Thank God iaf att vi skippade pepparkakorna i år ^^

Bye Bye Ronja ^^

Vet inte vad jag ska skriva riktigt...

Jag blev alltså nyss utsparkad från Ronja, alltså smålands feministcafé. Har gått dit till och från i ett år nu, tycker ju feminism och jämställdhet "är" viktiga saker att diskutera. Jag "har" bevisligen många issues med ämnet, så varför inte ta upp det med några som faktiskt är uttalade feminister?

Så jag har stegvis försökt säga mer och mer av vad jag verkligen tycker för någonting...säga till om saker jag tycker är fel istället för att bara sitta still och hålla med. Jag har fortfarande hållit jävligt låg profil, för att vara mig i varje fall. Inser man inte kan vinna varje strid. Att du vinner mer på att diskutera än att attackera. Att du inte kan diskutera med någon som befinner sig i försvarsställning, att slaget redan blivit förlorat då.

Bad t.o.m om ursäkt efteråt om någon hade tagit illa upp, bara i förebyggande syfte liksom. Men man måste få lov att ifrågasätta saker också. Särskilt sådant som känns fel och/eller förtryckande. Du gör våld på dig själv annars, och det är verkligen inte okej.

Och du ska inte behöva göra det heller...det är inte det som är feminismens roll i samhället. Den finns inte till för att placera in någon i fack, tvinga någon vara politiskt korrekt, att vara någon man inte är eller säga något man inte står för. Feminismen uppstod som en reaktion på den politiska korrektheten på sin tid. Just för att människor ville resa sig själva från åsiktsförtryck, stå för vilka de var, vad de kände och vad de ville göra för någonting.  

Att ignorera det där och sedan skapa nya normer, utan att ens vilja erkänna att de kan vara förtryckande, och nya förhållningsregler, som inte ens får ifrågasättas...det tycker jag är att spotta på det feministiska arvet. 

Det är så man visar att man inte lärt sig någonting.. 

Feminism och jämställdhet är viktiga saker för mig som sagt, även om jag aldrig sett mig själv som feminist ser jag många feministiska idéer som klart värda att diskutera.

Skrivit följande artiklar i samma ämne:

http://psykad.blogspot.se/2012_07_01_archive.html

http://psykad.blogspot.se/2012/07/queer-ideal-eller-identitet.html

http://psykad.blogspot.se/2012/08/valdtakt-och-sadant.html

Ledord

Lite vad jag känner är viktigt för mig, eller som jag iaf kämpar jävligt hårt för att leva efter, även om jag tycker det är svårt, och oavsett om jag tänker på det eller inte.

Heder

Att vara en bra människa. Göra vad som är rätt. Eller vad jag tycker är rätt iaf.

Ärlighet,

Rakhet, både mot mig själv och mot andra. Jävligt svårt ibland, fast viktigt.

Saklighet.

Kräver det både av mig själv och alla andra. Blir för mycket ibland. Ohälsosamt att hela tiden vara sakligt och balanserad.

Lojalitet

Respektera ingångna avtal, även med mig själv. Blir lite för mycket av det här ibland.

Integritet

Att du respekterar dig själv helt enkelt. Försöker bli bättre på det.

Intressant om USA/Sverige

Var på föreläsning nyss på eden, med Susan Hegeman. Temat var "Voting and Voter Suppression: Postcards from Florida" , alltså vilka taktiker framförallt republikanerna i USA använder för att hindra politiska meningsmotståndare för att rösta.

En intressant sak som kom fram var att ID-kort inte finns på samma sätt i USA som i Sverige. Det finns en stark libertariansk tradition i landet, och blotta tanken på obligatoriska ID-handlingen får folk att tänka storebrorssamhälle. Folk har måste givetvis ha ID-handlingar med sig om de kör, men inte annars. Vanligen identifierar man sig genom sitt social security number, det är ingen direkt motsvarighet till det svenska personnumret, och du ska bara i väldigt begränsad omfattning behöva underteckna officiella dokument med det.

Återigen för att ingen vill känna att staten håller koll på dig.

Tyckte det var jävligt intressant...det är därför man snackar om "registered voters"  i USA, delstaten/staden har ofta inte ens koll på vilka som bor där. Det är därför 11 miljoner människor kan bo illegalt i landet, de har förutsättningar till att göra det, eller i varje fall mycket bättre förutsättningar än vi har här i Sverige.

Winds of Change

Gick bra på högskoleprovet. Mycket bättre än jag räknat med. 2.0 på orddelarna och 1.6 på de kvantitativa. 1.8 sammanlagt alltså.

Känns jobbigt, hade inte räknat med det här. Hade nog räknat med att köra första fullständigt, få fixa jobb någonstans och göra det igen på vårterminen. Jag lade upp min planering efter det. Vad fan ska jag göra nu egentligen?

Hade självklart räknat med en teoretisk chans att få hyfsat resultat. Därför skickade jag också in en halvhjärtad ansökan till högskolan.

Som följer:

Psykologprogrammet i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund.
Läkarprogrammet på Karolinska, i Umeå och Linköping
Juristprogrammet i Lund
Grundkuirs i genusvetenskap, Lund
Kandidatkurs i Statsvetenskap. Lund.

Ingen av programmen har över 1.8 i intagningspoäng. Det är faktiskt bara Psykologprogrammet i Stockholm/Lund och läkarprogrammen på Karolinska/Umeå som ligger så pass högt. Resten kommer jag in på by default. Jag måste på allvar ta och sovra bland dom, gallra ut dom jag inte vill ha!

Eller om jag inte vill göra någonting alls men...Jag menar WTF? Känner mig nästan tvingad att välja någonting. Bara för att jag kan. För att det vore fel att inte göra det.

Allt känns bara väldigt rörigt just nu. Som om inte det vore nog sökte jag någon utbildning i militären också, som specialistofficer/militärtolk. Jag var behörig! Pallar jag med en KMU (Kompetterande Militär Utbildning) kan jag mycket väl få det tvivelaktiga nöjet att nöta arabiska sexton timmar om dagen.

Pappa beskrev sig som ett isflak en gång. Han guppar lite fram och tillbaks, i stort sett är han rätt nöjd med att flyta med strömmen.

Han tyckte jag var mer av en virvelvind.

Queerfolk och mansrättsrörelsen.

Finns förvånansvärt stora paraleller här.

Både queerfolket och mansrättsrörelsen känner sig ensamma och isolerade, Missförstådda. Båda grupperna kännser sig dessutom personligen angripna av det omgivande samhället, Som ifrågasätter deras identitet, deras värderingar, deras sätt att leva.

Skulle tolka det där som att vi har flera uppfattningar i samhället som är normerande och förtryckande, beroende på vilken del det är man lever i, och vilken del av det dagliga informaitonsflödet vi är mer känsliga för.

Är i varje fall lute synd vi måste ställa grupperna mot varandra hela tiden. Vad mansrättsrörelsen och queerfolket vill är ju i mångt och mycket samma sak, de vill kunna vara sig själva. Att folk (representerade av antingen PK-samhället eller alla andra) bara ska lägga ner. Sluta försöka tvinga in dom i en roll de varken kan trivas i eller identifiera sig med.

Mening

Kommer bli lite existensiella grubblerier och skit nu igen.

Deal with it.

--------------

Tänkt lite på vad jag gör här fortfarande. I Lund. I universitetsvärlden. Eller iaf i utkanten av den. Har faktiskt läst mer än trehundra högskolepoäng. Det borde väl vara nog för vilken dödlig som helst, right?

Sanningen är....att jag inte fått ut vad jag vill av universitetet. Finns exakt tre anledningar att läsa någonting.

-För att du brinner för ämnet och vill fördjupa dig i det
-För att det leder till ett bra jobb.
-För att du älskar universitetslivet, har kul, festar runt.

Jag har aldrig gjort något av det här....det finns tre kurser jag någonsin tyckt var kul. statsvetenskap, grundkursen i engelska och en flumkurs i genuspsykologi. Utöver det...jag har bara läst för att jag känt mig tvingad till det, för att jag inte haft något bättre för mig.

Har aldrig läst något jag brunnit för, aldrig vågat det. Och jag har aldrig haft så jävla kul på universitetet.. Har aldrig hittat någon gemenskap, någon eller några det klickar med.

Så jag antar jag inte känner mig färdig på något sätt - är inte nöjd. Har inte fått det där jag kom hit för att få.

Insomnia

Kan inte sova. Pluggat inför högskoleprovet i fyra-fem dagar nu och nojjar som fan över det. Vad vill jag ha det till egentligen, typ psykolog eller läkare? Vad ska det vara bra för?

Sanningen är att jag nog skulle trivas bäst som typ lärare. Tror det i varje fall. Eller typ flummig genusvetare, liksom jobba inifrån för att störta hela systemet. Eller lyckas fixa mina närmast bibliska issues med tjejer och feminism. Det är sjukt jävla viktigt när jag tänker efter.

Kanske lyckas göra både och?

Hur som helst, skulle knappast kräva några högre betyg för någonting av det där. Inte för en schysst master heller. Det skulle bara krävas att jag tar mig i kragen, bestämmer mig för vad jag vill och vågar stå för det. Iof just det jag har haft svårt för hela mitt liv men....borde det faktiskt inte bli dags snart, att i varje fall försöka?

Känns som om jag försöker få allting igen, inte behöva välja. Gapa efter för mycket. Brukar aldrig gå så bra det där- å andra sidan har jag slagit in på den banan nu, satt upp högskoleprovet som mål. Det känns som om jag iaf måste försöka då.

random fundering

Blivit lite skeptisk mot det här med magiska svärd på sistone.

När man tänker på det är ett svärd bara ett vapen, om man bortser från mystiken, symbolvärdet och så vidare .Riktigt high tech också. The cutting age technology of its day.

Blir riktigt löjligt om man byter ut "svärd" i alla fantasyserier mot något annat vapen.

En välsignad kalashnikov.

En magisk bazooka.

En förtrollad kärnvapenmissil

What's the difference, egentligen?  Finns det någon praktisk anledning till att en pilbåge kan vara magisk, men inte en Avtomat kalashnikov 47?

update

Tror bestämt ni bör uppdateras litegrann....

Från att ha varit en flummig, överutbildad akademiker har jag nu vuxit upp och blivit en arbetslös flummig akademiker. Fortfarande lika överutbildad. Stod inte ut med tanken på en till onödig skitkurs, någon jag faktiskt skulle behöva ta studielån för.

Jag tror inte på lån. Honestly, det är mot min religion. Lån är någonting man tar för investeringar. Inte för trettio poäng socialpsykologi.

Så, sedan jag hoppade kursen har jag flummat runt och mjölkat alla bidragssystem jag kommit åt.  Förvånansvärt bra på det. Både på det och att söka jobb. Varit på två intervjuer hittills. Går på den tredje imorgon.

Hade ett ytterst kortvarigt jobb också som kundintervjuare men...var inte tillräckligt odräglig för det. I'm working on it.

OMFG

Jag uppdaterade nyss mitt mobilnummer på aditro.se, en av Sveriges största rekryteringssiter för offentliga jobb. Säkert sökt ett hundratal jobb där de senaste åren.

Nu hör det till saken att jag blev av med mitt gamla nummer för två fucking jävla år sedan. Det är alltså först nu jag orkat kontrollera att allting stämde.

Undra på att de aldrig hörde av sig?

Doh. Big time.

Where is the money?

Right. blir ett lite tråkigt inlägg om politik igen.

Får ett jävligt dåligt intryck av svenska förvaltningen just nu. Vården går på knä. Polisbemanningen har gått ner. Lärarlönerna är bland de lägsta i Europa och handläggarna på migrationsverket har inte längre tid att göra riktiga utredningar.

För att inte tala om försvaret. På min tid hade vi ffs inte ens råd med galgar till skåpen! Vi har luftvärnsmissiler från typ 70-talet, ett flygvapen som knappt fungerar och flygplan som lappats ihop i typ fyrtio år nu.

Don't get me started angående järnvägen.

Det är något stort som måste göras här, staten måste få mer pengar från någonstans. Eller samhället måste frigöra fler resurser, eller however you want to put it. Det hjälper inte att skrika "Banta Staten" och lägga ner nämnden för hemslöjdsfrågor.

Vad kan vi göra för att få samhället på fötter igen?

Konsten att tala

Var på föreläsning med Johan Hedin i lördags på CUFs utbildninghelg. Var en av de bästa föreläsningarna jag ö.h.t hört, så jag tar och delar med mig lite av hans tips:

Johan poängterar för det första att du inte måste vara intelligent för att vara en bra talare. Det finns fullt med exempel på det. Är du intelligent kan du börja betvivla din egen tes, undra om motståndaren inte egentligen har poäng. Det är livsfarligt, det finns en sak och en sak endast som vinner debatter. Det är utstrålning och självförtroende. Ingen av dom mår bra av att du börjar tvivla på dig själv.

Det andra Johan poängterar är att debatten finns till för att vinna publiken, inte din meningsmotståndare. Det är viktigt att ha det i åtanke. Din motståndare har redan bestämt sig. Och även om han eller hon "skulle" erkänna dina argument inners inne, är det ingenting  denne kommer att erkänna. Vad du däremot kan göra är att påverka alla osäkra människor i publiken, de som ännu inte bestämt sig.

En känslosam/passionerad stil kan fungera för de som håller med dig, antingen medvetet eller omedvetet. För  många andra (som inte alls är införstådda med ditt driv, eller orsaken bakom det), kan det dock tolkas som konstig och/eller skrämmande. Johan poängterar dock att engagemang är mycket viktigt när du håller ett tal, det är viktigt att du tror på vad du säger.

En oväntad avsändare är alltid intressant. En tjej som är mot feminism, en kille som är för. Något väldigt intressant är också ett oväntat debattpar, några som annars aldrig håller med varandra, men i just denna fråga kommer överrens.

Det viktigaste Johan ville vi tog med oss var dock att vi skulle hålla oss till en tes när vi talar om någonting aldrig fler. Det gäller att göra det enkelt för publiken att förstå, och då ska man inte krångla till det i onödan..

Schyssta villkor?

Fick nyss fyra erfarenhetspoäng i kunskap om arbetsmarknaden.

Gainade en level.

Visste ni om att alla icke-studenter är typ diskriminerade på arbetsmarknaden?

It's true. I varja fall om det är deltidsjobb du är ute efter. Väldigt många jobb förmedlas via bemanningsföretag idag. Och för att ett bemanningsföretag ska få lov att hyra ut dig på deltid måste du antingen vara student eller ha annan huvudsaklig sysselsättning på minst 50%.

Det är något som står i kollektivavtalet. Och alla bemanningsföretag är skyldiga att följa det. Tanken är att arbetarna ska beskyddas från de rovgiriga företagarna. Det förutsätter förstås att alla vill jobba heltid....och att alla vill anställa på deltid.

Men...kan det verkligen vara schysst att neka arbetslösa deltidsjobb, bara för att beskydda allas "rätt" till heltid?

Jag tycker inte det.

Hypocrisy

God.

Läste förra inlägget och kom på vilken jävla hycklare jag är ^^

Hade ett ONS förra veckan någon gång. Människan i fråga har typ sett ljuset (Am I that good?) och messat mig fem gånger om dagen sedan dess.

Och jag har bara freakat ur. Seriously. Det går för fort. Blir för intensivt. Blir för rädd för sådant bara. Att folk förväntar sig att jag ska skriva tillbaks, göra saker, känna saker.

Right, I have issues.

Till alla desperata: Vill du tvunget träffa ditt ONS så bjud för guds skull personen på en kaffe eller ngt. No strings attached.

Scarcity

Ofta om jag känner stark samhörighet med någon så...vill jag nästan börja umgås direkt. Eller skriva i varje fall, eller någonting. Det är sällsynt med människor det klickar med helt enkelt. Träffar dom på sin höjd  en gång i halvåret. Och om jag skriver en sådan person, kanske för att ses eller hänga någon kväll, blir jag nästan sur om jag inte får ett svar. Fast jag tror inte det är så för många människor, särskilt de som är "high value", dom som redan har ett jävligt aktivt socialt liv (Många tjejer då enligt detta resonemanget)

Dom träffar nämligen intressanta människor och folk det klickar med hela jävla tiden. Därför blir kontakten inte heller lika speciell...Fine, du var kul att snacka med. Men du är ingen "vän" bara för den sakens skull, bara "bekant", du måste jobba för att ta dig upp därifrån, få förhållande att utvecklas till någonting mer.

I hate that crap. Vill folk bara ska gilla mig för den jag är. Det borde räcka om folk vet jag tycker om dom...ska fan vara tacksamma för det ^^

Fast folk funkar inte på det sättet, inte ens jag gör det. Både har varit och "är" faktiskt sjukt otacksam mot folk som faktiskt bryr sig, hör av sig och försöker spendera tid med mig...And I guess that sucks. Men vill du inte så vill du inte. Och stör du dig på någon så gör du faktiskt det. Spelar ingen roll hur jävla orättvist det är.

What if....

Ett underbart utlåtande från Thunt, författare till den precis lika underbara serien goblins:

Imagine that a strange phenomenon spread across all the world. This phenomenon caused everyone who didn’t hug someone at least once a day to mysteriously die. There would be some who would hug others while arguing that it was clearly an act of God. This would be okay. There would be some who would hug others while claiming that it was a result of science and that there was no God. This would also be okay. There would be some who would deny others the right to hug because they disagree with their views. This would not be okay.

Keep debating. Keep hugging

Peace out.

Misheard Lyrics 1

Stina berättade igår att hon i Bryan Adam's "Summer of 69" från början hade hört (eller velat höra?) sex dream istället för six string

Gick snabbt igenom implikationerna för mig själv. Kommentarerna inom parantes.


I got my first real sex dream, bought it at the five and dime.
"Played it 'til my fingers bled" (hell yeah!), was the summer of 69.

"Me and some boys from school" (Go Bryan!!), had a band and we "tried real hard" 
"Jimmy quit, Jody god married", we should have known, we'd never get far.

But when I look back now, that summer seemed to last forever. And if  I had the choice, yeah I'd always want to be there. Those were the best days in my life.

Aint no use in complaining, when you've got a "job" to do. Spent my evenings down at the drive-in (ewww), and that's where I met you yeah!

Standing on your mama's porch, you told me that you'd wait forever. Oh and when you held my hand, I knew that it was now or never. Those were the best days in my life.

Oh yeah, Oh yeah, back in the summer of '69!

Man we were killing time, we were young and restless, we needed to unwind (I'm not judging!)
I guess nothing could last forever, forever....

Well now the times are changin'. Look at everything that's come and gone. Sometimes i play that old sex dream. Thinking 'bout you and of what went wrong.

Standing om your mama's porch, you told me that It'd last forever. Oh and when you held my hand. I knew that it was now or never. Those were the best days of my life.

Våldtäkt och sådant

Jag tror faktiskt inte vi behöver några strängare lagar i Sverige.

Vad vi behöver göra är att ge offren för våldtäkt/olika former av utnyttjande vad de behöver, och det är inte långa fängelsestraff. Det är att få upprättelse, erkännande och att få höra att allt inte är deras fel. Att samhället ser dom. Att de har rätt att må dåligt, att de inte låtsas, inte ljuger.

Av den anledningen....jag skulle vilja se ett system där gärningsmannen(kvinnan) kan välja att be offret om ursäkt offentligt. Utan straffansvar, bara be om ursäkt. Det behöver inte vara så att han/hon gjort något fel, det kan bara vara för att hen ångrar att hen fått offret att mått dåligt efteråt, man kan vara ledsen bara för det.

Det finns fullt med situationer där det inte "finns" någon riktig gärningsman, men offret "ändå" har mått jävligt dåligt efteråt, ta det där BDSM-fallet i Malmö till exempel. Hur flummig det än låter så....jag tror det är viktigt vi ger offret någon form av officiellt erkännande "även" om vi inte kan döma någon till ansvar för det. Jag tror det kan behövas.

Ultra Depressive

Jag hade riktigt dryga tvångstankar när jag var mindre….religiöst skit. Jag trodde högra foten representerade Gud medan vänstra representerade Satan till exempel. Om jag gick i en trappa var jag tvungen att avsluta med höger fot. Helst börja med höger också, men det funkar bara med udda antal trappsteg, annars får man börja med vänster.

Hade särskilt en fantasi som var riktigt scary….jag tänkte jag var tvungen att hålla handen längs väggen när ljuset var släckt. Om jag inte gjorde det, om jag missade bara för en sekunde,  kunde det öppnas en osynlig portal till helvetet. Jag skulle gå igenom den utan att märka någon skillnad.

Men efter att jag gjort det skulle ingenting riktigt gå som det skulle. Allting skulle trots mina bästa ansträngningar bara förbytas i lidande och förnedring. Jag skulle få uppleva precis allt jag någonsin drömt om….när jag inte längre ville uppleva det, när jag var för bitter för att det fortfarande skulle kunna ge mig någonting, bara för att håna mig liksom. Och jag skulle hela tiden vara precis på gränsen till att få vad jag ville ha, vad jag längtade efter, men aldrig riktigt kunna nå dit. Lite som Sisyfos  med druvorna.

Hur som helst, den här fantasin fuckar verkligen fortfarande med mig. Så många situationer jag verkligen kan ”passa in” i det där mönstret. När jag verkligen försökt, när jag  verkligen ”gett” allt jag har men det i slutänden bara känns som jag skadat mig själv och dessutom andra runtomkring mig.  Genom just mina ansträngningar att vara bättre, vara en bra och alternativ människa, försöka vara ärlig, försöka göra rätt sak. Försöka bry mig om dom omkring mig, försöka göra skillnad.

Vet det här säkert blir en självuppfyllande profetia ibland, vet det därför inte tjänar att tänka på det...men jag tror inte det hjälper att bara säga det.

Social stuff

När det gäller sociala saker, och särskilt då med människor man inte känner, tror jag det gäller med strulminimering. Du vill helt enkelt minimera den strul/tankemässiga ansträngning som kommer krävas för att umgänget ska kunna genomdrivas!

Egentligen tror jag det gäller för alla sociala situationer.

Exempel:

Tja! Det är Magnus! borde vi typ inte försöka ta och hitta på någonting? Typ....

This is bad. Nu har vi lämpat över all kreativ och kognitiv ansträngning på mottagaren. Vill vi riktigt ta och jävlas kan vi ringa upp personen, stå och vela fem minuter och inte ens veta vad vi vill!

Dock ska tilläggas att detta oftast funkade sällsynt bra för mig under hela skoltiden :)

Tja! Magnus Här! Borde vi inte ta och umgås snart! Kan göra ngt riktigt oambitiöst, hänga på bykarens typ :P

Lite bättre, dock har du fortfarande lämpat över bördan att välja tid på mottagaren. Dessutom har du lämnat fältet fritt fram för om ni ska umgås över huvud taget. Som vi alla vet är valfrihet någonting tätt förknippat med både ångest och grubblerier.

Tja! Magnus här! på XXXXX (inte Bykarens) nu och stället hoppar!  Kom hit!

Bättre. Ärligt och rättframt. Tid och plats finns specifierat. Ångest och eftertanke behövs inte. Det är en order och sådana skall åtlydas. Well, eller åtminstone ignoreras med gott samvete :)

The Rose (något emo)

It's the heart, afraid of breaking, that never, learns to dance. And the dream, afraid of wakening, that never, takes the chance. It's the one who won't be taken, who cannot seem to give, and the soul, afraid of dying, who never, learns to live.

'Cause the night, has been too lonely, and the road, has been too long. And you think, that love is only, for the lucky and the strong. Just remember in the winter, far beneath, the bitter snows. Lies the seed, that with the sun's love, in the spring, becomes the rose.

-The Rose, 

Gillar själva budskapet i den här låten. Gillar analysera poesi över huvud taget. Den liksom beskriver att den som aldrig vågar riskera sina känslor/sitt självförtroende genom att sticka ut kommer aldrig heller att få uppleva livet fullt ut.

Den går vidare med att beskriva hur den som aldrig blir sedd och inte får kärlek skrumpnar ihop, blir oförmögen både till att ge och att få. Och att det är lätt att tappa hoppet, att det aldrig är för sent, att vem som helst kan leva upp när de väl får den kärlek och bekräftelse de längtat efter.

Okej, lite väl emo kanske, och lite fatalistiskt, uppmanar inte folk att ta tag i saker själv men...

Jag tycker ändå om det grundläggande budskapet. Håll ut, det ser mörkt ut, jävligt hopplöst, men det finns en ljusning. Du kan få känna den där samhörigheten, du kan få leva upp igen.

Det är aldrig för sent.

Catch 22?

Jag tänker här lista de allra störigaste situationerna jag kan komma på....eller som jag iaf varit med om under den senaste tiden.

Ditt internet har slutat fungera. Windows försöker ansluta till hjälpavsnittet......PÅ INTERNET!!!

Pengarna på ditt kontantkort har tagit slut. Du ansluter genast till internetbanken för att fylla på men....vänta nu. Ansluta? Internetbank? Kostar inte det pengar?

Jag sitter på Gotlandsfärjan, ska beställa in ett rejalt jävla skrovmål. Kommer på jag först måste fixa pengar till kortkontot. Ansluter till mobilbanken och....jag kommer inte fram. För att göra det krävs ett internetkort. Ett kort jag måste betala 300 kr i terminalen (och därmed först fixa ännu mer pengar) för att ha råd till.

Ett civiliserat samhälle skulle redan byggt bort de här problemen, seriöst!

Om killars ansvar?

När tjejer tänker på sex och jämställdhet tror de det viktigaste är att inte bli kränkt. Att inte bli behandlad på ett sätt som inte känns okej, att främst killar inte ska ta på-, säga- eller göra någonting som känns fel. Det här har gått igen i den allmänna debatten och i princip all i sexualundervisning jag någonsin kommit i kontakt med. Antagligen då de flesta som intresserat sig med sådana här frågor har varit just tjejer. Man verkar helt enkelt tro att killar och tjejer måste få höra ungefär samma saker. Ingen ska behöva utsättas för skit som inte känns okej helt enkelt, ingen ska någonsin behöva känna sig kränkt.

Det är en viktig poäng, många utsatta killar blir inte alls uppmärksammade i den grad som behövs. Men för merparten av alla killar är det inte det som är problemet. Problemet är knappast att få sig ett nyp i rumpan och känna sig kränkt. 

Det är att "ge" uppmärksamhet som är det svåra, att göra det, på ett sätt som kan vara oönskat, att våga ta risken att såra någon, att göra någonting fel. Att ta det ansvaret, att be om ursäkt efteråt, och att ändå varje gång det behövs kunna samla ihop sig själv och våga ta den risken. 

För det är det som förväntas, det är killarna som måste ta det ansvaret. Det är svårt, jobbigt och ångestfyllt ibland. Och det blir knappast lättare när hela samhället nästan skriker åt dom att de inte får göra fel.  Jag tycker det är en felaktig utgångspunkt…vi kan inte bara ha en diskussion om att ingen någonsin ska bli kränkt, folk kommer att bli kränkta. thats life.. 

Vad vi kan göra är att istället föra en diskussion om var gränserna verkligen går. En ärlig diskussion om vad som är rätt, vad som är fel, och vad som är jävligt fräckt och utmanande, men som inte nödvändigtvis måste vara fel..

Queer, ideal eller identitet?

För mig innebär begreppet queer två saker, dels en könsidentitet och dels ett ideal.

För de som inte känner sig hemma, vare sig som kille eller tjej, är det en könsidentitet. För många andra är det ett ideal, de vill inte vara begränsad av könsroller, inte av normer, sexualitet eller några andra normer heller för den delen. De vill kunna älska- och ha sex med alla, utan några som helst
begränsningar. Det är en vacker tanke, jag minns själv jag brukade tänka på det sättet, gör det fortfarande till viss del. Jag tyckte liksom man bara blev en halv människa av att förneka den manliga eller kvinnliga sidan av sig själv. En fullständig och harmonisk människa måste ha lite av varje i sig....som Ying och Yang typ.

Men den har en baksida också, den kan vara ohälsosamt att tvinga sig själv att vara mer öppen och alternativ än man egentligen känner för. Och man blir jävligt förvirrad också om du ständigt måste bryta alla normer. Vi behöver normer, vår hjärna fungerar på det sättet. Vi behöver kunna placera både oss själva och andra i olika grupper. Kan du inte göra det, om du ständigt bara måste bryta mot normen, blir du ofta bara ensam och förvirrad. Kan man inte relatera till någon/någonting blir det också väldigt svårt att veta vem man är.

Missförstå mig rätt, jag tycker visst du ska bryta mot normer, och knulla runt och älska vilka du vill precis hur jävla mycket du vill. Men det ska vara för att du känner för det och verkligen trivs med det, inte för att bevisa något för dig själv =)

emo...

Jag glömmer saker.

Det känns rätt scary ibland, har inte alls tillräckligt bra kontakt med verkligheten...

Jag glömmer det kan kännas bra att prata med folk, att det faktiskt kan vara roligt att gå ut, att det faktiskt kunde finnas någon poäng med att ringa någon och bara gå ut och snacka en kväll.

Fått höra jag ska vara glad över att vara i Lund, att vara student liksom. But honestly?

Jag är inte byggt för det här kringflackandet...jag tror jag behöver kontinuitet för att kunna fungera. Det tar tid för mig att lära känna folk, jävligt lång tid. Jag behöver  ett jobb, en utbildning (lång sådan) eller egentligen vad som helst som kunde ge mig en fast punkt i tillvaron, en plattform och en identitet jag kan använda mig av för att växa och utvecklas.

Vet inte hur länge jag kan vänta på det...det känns som om hela livet sitter på "on hold" just nu, har gjort det i flera år nu snart. Kan inte stanna i det läget hur jävla länge som helst. Jag måste göra ett val snart, jävligt snart. Det kvittar egentligen vad jag väljer, bara jag gör något.

Drömmar och engagemang

Har aktiverat mig lite på swesed igen....för er som inte känner till det är det alltså Sveriges största seductionforum, folk går dit för att be om feedback på sina utekvällar, hur de kan förbättra sitt självförtroende och you name it.

Vad jag slås av när jag kommer tillbaka är hur jävla kortsiktiga alla är. Man verkar generellt sett tycka att engagemang är någonting tråkigt och oattraktivt, någonting bara idioter håller på med.

Har alltså försökt diskutera mansrättsfrågor igen, så litegrann får jag skylla mig själv.

Jag har annars haft rätt stort hopp till seductioncommunityt. Har alltid haft skitsvårt med gränser, respekt och t .ex kroppskontakt. Här har communityt spelat en stor roll, jag hoppas de kan komma att göra det även i framtiden.

Hursomhelst, i framtiden skulle jag vilja sådana här saker ska läras ut i skolan, eller i varje fall av typ RFSU. I ställer för att dunka in meningslös respekt i huvudet på de som allra minst behöver det (de coola kidsen ignorerar det där i vilket fall) kunde vi lära ut var någonstans gränsen går, och hur mycket man egentligen både kan och får göra innan man kommer dit!

Det skulle bli mycket mer konstruktivt. Och lär man väl ut saker kidsen kan använda sig av, riskerar resten av sakerna fastna också. De där med respekt, försiktighet och att kunna ta (och kunna läsa!) ett nej.

om kroppskontakt

Dansat lite tango i stadsparken idag :)

Låter töntigt men...jag tror det var rätt nyttigt, Om inte annat blir det en hel del värme, kroppskontakt och så, särskilt med tjejerna...well eller tanterna då snarare :P

But I need that.


Jag behöver verkligen ett mer avslappnat förhållande till kroppskontakt, sexualitet och så vidare, är rent fruktansvärt överspänd och har varit det i flera år nu ^^

Birgitta FTW!

Liberala Ungdomsförbundet gick idag ut med en debattartikel, där de vill se Birgitta Ohlsson som ny ledare för folkpartiet.

Det finns mycket Birgitta och jag inte håller med om. Birgitta har fullkomligt kört ner sig i prostitutionsfrågan. Hon har bestämt sig att all prostitition är människohandel och därmed vidrigt. Det går inte att resonera med henne om det. Givetvis är hon också övertygad feminist.

Men hon är en bra övertygad feminist, någon som också kan se killars problem och villkor i samhället, och någon som faktiskt tycker det är viktigt, Jag satt med på en debatt för ett tag sedan med henne som moderator. En av debattörerna nämde då att "det här kunde även hjälpa de unga männen".

Jag började applådera då, som enda person i salen. Hon såg mig i ögonen just då, jag kunde verkligen känna att hon såg mig, att det här var någonting viktigt hon verkligen höll med om. Hon vinkade sit till mig efteråt, hon tog mina kontaktuppgifter och sade till mig att jag skulle fortsätta kämpa för vad jag trodde på, förr eller senare skulle det löna sig..

Hon är den enda som någonsin gjort det i hela jävla folkpartiet!

Så, även om jag inte kan hålla mwd om allt vad Birgitta tror på och står för, tror jag definitivt hon är det bästa valet vi har just nu. Hon har en djävulsk energi, hon brinner för vad hon gör och hon har en nästan magisk förmåga att få alla omkring sig att känna sig omtyckta och respekterade. Hon är även någon som tänker själv och inte, som många andra,  bara blint följer efter kollektivet =)

Om HBT-Certifiering

Jag har alltid ställe mig emot s.k HBT-certifiering, då jag alltid känt det handlat om statligt subventionerad genusflummeri. Jag har dock nu tagit plats på HBT-Liberalernas föreläsning i Almedalen, för att ta reda på vad begreppet faktiskt innebär.


Som följer:

Certifieringen verkar alltså innehålla en hel del vettiga delar. Till stor del handlar det om att man ska ge patienter/kunder/klienter ett neutralt bemötande. Att se till att de faktiskt får sina lagliga rättigheter tillgodosedda (folk hade t.o.m vägrat ge HIV-test!!!), och att se till att administrativa dokument har en könsneutral och inkluderande utformning. Till exempel står det fortfarande "mamma" och "pappa" på blanketten där man bekräftar föräldraskapet, bara det kan få många att känna sig utanför.

De olika ställen som blivit certifierade (mest vårdcentraler och ungdomsmottagningar) har också rapporterat en hel del positiva effekter. Till exempel har mottagningar ringt RFSL och frågat om de helt plötsligt börjat "skicka dit" en massa HBT-personer bara för att de blivit certifierade. Svaret var att nej, det hade bara varit så pass dåliga att se den gruppen tidigare, och många hade också känt de kunde vara mer öppna efter att ha sett diplomet i väntsalen.

Finns dock en del som ger mig "riktigt" dåliga vibrationer. Det finns ett inslag av ideologisk likriktning i hela certifieringsprocessen, till exempel får hela arbetsplatsen underkänt om någon skriver i den anonyma utvärderingen att han/hon till exempel inte tror på programmet, att de faktiskt tycker normer kan vara bra eller liknande.

Och jag tycker allt sådant är farligt, det bara förstärker den redan nu förtryckande politiska korrektheten. Missförstå mig rätt, har inget emot vare sig homosexuella eller queer-/transpersoner. Men jag tycker ändå inte om den här arbetsmetoden....det känns som om man försöker uppmuntra frihet och mångfalt genom att bestraffa allt utom den Enda och Heliga Sanningen.

Och det går bara inte, det är i varje fall min åsikt ^^

Men jag tror iaf definitivt att arbetet med HBT-certifiering har en del bra komponenter, om man bara ville skala bort lite av den socialistiska likriktningen, det var mer än jag var beredd att tro innan föreläsningen.

Vatten och näring skall nu inmundigas! =)

EDIT: Snackat med en landstingspolitiker (homosexuell sådan) som anser att certifieringen är fullständigt meningslös, hon menar att ingen kuggar, att inget vettigt egentligen lärs ut, och att arbetsplatserna i princip "betalar 105 000 kr för ett klistermärke att sätta upp i korridoren". Hon ser hela processen som ett klart avsteg från landstingets policy att enbart sponsra verksamheter som är evidensbaserade.

Finns tydligen många starka åsikter om det här, har själv verkligen inte tillräckligt mkt underlag för att kunna stödja någon av parterna ^^
/

Män, kvinnor och våld?

Har nyss läst Eva Erikssons artikel i SvD, och Jämställdhetsminister Nyamko Sabunis kommentar på den.

Eva Eriksson är alltså landshövding i Värmland. Hon har (troligtvis på regeringens uppdrag) tagit på sig uppgiften att utreda de s.k importfruarnas utsatthet. Hon har alltså kommit fram till att flera importfruar "verkar" vara utsatta för bl.a våld. Hon (och Nyamko Sabuni) drar den klart rimliga slutsatsen att detta är bedrövligt, särskilt med tanke på importfruarnas utsatta situation. T.ex måste du kanske stanna kvar i ett destruktivt förhållande i mer än två år för att få permanent uppehållstillstånd.

Just den biten är någonting jag håller med om. Tycker också det är märkligt att killar som dömts för våldtäkt, pedofili och liknande kan ta hit nya fruar (med barn!) utan att någon reagerar. Nyamko beskriver t. ex en man som nekades att ta hit sin fjärde importfru. Mannen fick senare rätt i domstol.

Så långt allt bra men....

Jag måste verkligen säga jag ställer mig emot detta ensidiga, moralfeministiska perspektiv.som både Eva och Nyamko verkar ha köpt rakt av.

Både två har nämligen utgått från en verklighet där män alltid är onda, och kvinnor alltid är oskyldiga offer.  Det är en onyanserad verklighetsbeskrivning, och genom att använda den missar de viktiga poänger., Det kan mycket väl vara så att det är kvinnorna som ibland utnyttjar männen snarare än tvärtom. Det finns en poäng med nuvarande lagstiftning, det är att hindra oseriösa tjejer (eller killar för den delen!) som bara utnyttjar killen (tjejen) för att komma hit, få permanent uppehållstillstånd och sedan ditcha sin partner efter äktenskapet. Det är sådant vi också måste ta hänsyn till.

Och finns det verkligen inga utnyttjade/utsatta män? Varför har ingen brytt sig om att undersöka det?


Mitt förslag:

Jag tycker en översyn av lagen kan vara bra. Tycker mängden importfruar borde kunna begränsas, säg iaf till max två. Undantag ska kunna medges efter en lämplighetsbedömning av båda parter. Självklart ska killen och hans motiv kunna granskas, men det ska gälla tjejen också!

Tillsätt en oberoende (som i fullständigt befriad från politiska/ideologiska pekpinnar) utredning om hur stort problemet egentligen är!

MvH/PoS

Dansa med vargar?

Läste en fin liten fabel idag :)

------------

En gammal Indian berättar för sitt barnbarn
om ett gräl som pågår inom honom.
Han säger att konflikten står mellan två vargar.

Den ena vargen är full av
avundsjuka, sorg, ånger,
girighet, högmod,
självömkan, skuld, bitterhet,
mindervärdighet, lögner,
falsk stolthet,
överlägsenhet och egoism.

Den andra vargen är full av glädje,
fred, kärlek, hopp, ärlighet,
ödmjukhet, vänlighet, välvillighet,
medkännande, generositet, sanning,
medlidande och tro.

Barnet tänker efter en liten stund
och frågar sedan sin morfar:

"Vilken varg vinner?"

Den gamle mannen svarar honom:
"Den varg jag matar."

Mer om LUF (avslutning)

Så...jag hade alltså varit med om ett av de vidrigaste åren i hela mitt politiska liv.

Men jag hade fortfarande inte gett upp, jag fortsatte hoppas att allting på något sätt skulle lösa sig.

Jag hade inte orkat ställa upp till styrelsen. Ville inte samarbeta ett helt jävla år till med människor som avskydde mig, värderar min psykiska hälsa högre än så.

Men jag stack faktiskt till en medlemsträff igen i LUF Lund. Det var ännu värre än jag förväntat mig. Det var tydligt att distriktet gjort precis allt för den nya styrelsen, det hade mangrannt ställt upp och kommit dit, de hade antagligen också hjälpt till med reklamen. Kontrasten kunde inte vara tydligare mot den "kalla handen"-politik de fört mot mig under förra året.

Hanna Håkansson och Jessica hälsade vänligt på alla som tagit sig tid att komma dit. Alla utom mig vill säga. Vi gick in på Caféet och hade....en diskussion precis lika akward som den brukade vara.

Följde med och delade ut flygblad, dom packade ihop sakerna och stack därifrån utan att ens säga till. Okej det kunde varit ett missförstånd, men jag pallar bara inte med sådant där, inte efter allt annat. Orkade inte ens engagera mig i valrörelsen efter det.

Gick en sista gång till Folkpartiet i Lund och undrade om det verkligen var så här man behandlade medlemmar som hade problem. Ordföranden hade inte ens mage att be om ursäkt, utan försökte skratta bort hela grejen med någonting urskuldrande.

Det var då jag fick nog och gick med i Centerpartiet.




-------------------------------------
Vad jag inte nämnt:

Jag hade snackat med både LUF Skåne och LUF Riks innan jag gick med. Jag frågade specifikt om jag kunde syssla med mansrättsfrågor, det var också den enda anledningen till att jag ö.h.t blev medlem.

Skulle aldrig ha suttit i LUF Lund i första taget. Jag hade ställt upp i valet till distriktsstyrelsen. Valberedningen (dvs Hanna Håkansson) lyckades dock "glömma bort" min kanditatur,.

Distriktet förhandlade, i strid mot gällande lag, bort vår andel i hyreskontraktet på klubblokalen. Funderade på att polisanmäla dom för detta (har fortfarande mailutskrifter/dylikt kvar) men beslöt mig i slutänden för att låta bli.

Mer om LUF (forts.)

Okej, jag hade alltså först kämpat mig igenom en rent ut sagt vidrig vårtermin, jag hade fått baby-sitta min dåvarande ordförande, gjort hans jobb och inte ens fått någon cred för det. Jag hade velat döda folk. Detta åtförljdes av en, om något, ännu vidrigare vårtermin, då distriktsstyrelsen fått tuppjuck och verkade vara beredda att göra allt för att göra mitt liv till ett helvete.

Av någon anledning hade jag fortfarande inte gett upp. Eller uppammat tillräckligt civilkurage för att bara be alla dra åt helvete. Jag gjorde allt jag kunde för att fixa saker inom systemet. Jag skrev ett formellt klagomål till granskningsnämnden, där jag själv satt med. Under tiden gjorde jag allt jag kunde för att sticka ut och imponera på distriktet, jag arrangerade en b.la en talarkväll, en insamling till Liberala Flyktingfonden och en utbildningsdag i sexualpolitik med tre föreläsare.

Samtidigt fick jag fortsätta baby-sitta killen som egentligen var ordförande, ordna precis allt administrativt skit i föreningen, sitta adjungerad i två styrelser. och försöka hinna med mina studier i nationalekonomi.

När mitt klagomål slutligen kom fram till årsmötet var Ulla Ackertoft ordförande, Folkpartiets motsvarighet till Gudrun Schyman. Jag fick inte ens argumentera för min sak. Årsmötet klubbade sedan stadgar som gav distriktet möjlighet att fatta bindande beslut å klubbarnas vägnar (poängteras sju gånger!), möjlighet att riva upp enskilda klubbars beslut, samt upplösa klubbar som trots allt inte ville infinna sig i ledet.

Jag försökte tre veckor innan mötet lämna in ett ändringsyrkande. Jag fick då veta att distriktet skrivit "fel" deadline på kallelsen, och att tiden "egentligen" hade gått ut. Jag protesterade mot detta på årsmötet. Jag fick då höra att jag var en bokstavstrogen, oflexibel idiot (underförstått) och att styrelsen (som uttryckligen sagt jag inte kunde skicka in den) antagligen skulle behandlat mitt yrkande om jag faktiskt orkat skicka in något.

Egentligen borde jag stuckit redan då, men jag stannade kvar en månad till. Det fanns pappersarbete att göra, jag ville inte distriktet skulle gå miste om 70000 kr på grund av någon "oviktig" personlig konflikt, inte under ett valår i varje fall.

Jag dedikerade min B-Uppsats till det eventuella toppstyret i Liberala Ungdomsförbundet, dokumentet går att läsa här. Varit jävligt saklig faktiskt.

Mer om LUF (långt)

Den 22 september 2009 skulle jag hålla min manifestation för internationella mansdagen. Det var inte så jävla ambitiöst, det var jag och Rasmus som stod och delade flygblad på torget. Vi hade en namninsamling också, för en könsneutral behandling av våld i nära relationer.

Det var som sagt inte så jävla "mycket", men jag hade lagt ner nära två veckor på all research, jag ville ha varenda mening uppbackad av trovärdiga källor, jag hade t.o.m hoppat av min kurs för att orka med. Jag hade fått oväntat stöd från både folkpartister och andra medlemmar i förbundet, allt verkade gå enligt planen.

Den dåvarande distriktsordföranden, Hanna Håkansson (Som både kan och bör ta skit för det här) hade dock fått tuppjuck över ett av mina utskick. Som en av sex källor hade jag angett Magnus Falkman, som skrivit en högst trovärdig artikel om hedersvåld. Med lite tur och skicklighet kunde du också gräva fram Magnus andra åsikter, som att kvinnojourerna är roten till all ondska eller...något i den stilen.

Hanna Håkansson drog på detta underlag (en länk till en länk på en av sex källor till ett flygblad hon inte ens sett, än mindre frågat om), slutsatsen att min manifestation var ett kvinnohatande, antifeministisk styggelse.

Jag blev således uppringd kvällen den 21 september av Adam Cwejman (som också både kan och bör ta skit för det här), som förklarade för mig att min manifestation för hedersvåld mot killar, killars psykiska ohälsa samt lägre betyg var just en kvinnohatande, antifeministisk styggelse, och något som svenska folket inte var redo för. Jag blev utskälld för att jag, som meslig jävla klubbordförande trodde jag var någonting, och det var minsann han som hade tolkningsföreträde av LUFs handlingsprogram. Det spelade ingen roll att något sådant inte stod inskrivet i stadgarna, det var en del av "praxis", och det gällde ändå. 

Tyvärr gick jag med på att hålla min manifestation under eget flagg. Jag ångrar det fortfarande. Fick 20 namnunderskrifter och en intervju med kristianstadbladet för övrigt. Skrev en jävligt genomarbetad kommentar till både medlemmar, distrikts. och förbundsstyrelse här.

Jag fick äta upp det här under hela verksamhetsåret. Både Hanna och Jessica erkände rätt ut, att de hade snackat skit om mig, och att det nu inte var någon som stödde mig längre. Jag blev fullkomligt utmobbad av distriktet hela terminen. Försökte dra upp mina problem med folkpartiet. En äldre tant drog mig då åt sidan och bad mig dra åt helvete:

"Folkpartiet här i Lund är lyckligt ovetande om Liberala Ungdomsförbundet och deras förehavanden. Det ska du vara jävligt tacksam för."

Fortsättning följer.....

Ärlighet?

Har alltid tyckt att vad du gör borde spelar störst roll, inte vad du säger. Eller i brist på det vad du tänker, känner och vem du är innerst inne.

Tyvärr så funkar inte vanliga människor på det sättet. För det första spelar det mycket liten roll vem du är, det viktiga är den du ser ut att vara. Ville alltid hänga med synthfolket när jag var mindre...de där häftiga alternativa människorna. Trodde jag kunde bli som de om jag bara lyssnade på samma musik, lärde mig älska den och bara lyckades bli som de på någor djupare existensiellt plan.

Fungerade aldrig riktigt bra det där. Är nog två saker som gäller, du klär dig på rätt sätt och lyssnar på rätt musik. De där häftiga, alternativa människorna var nog långt mindre djupare än jag trodde de var...tyvärr.

På liknande sätt spelar det mycket liten roll vad det egentligen är du gör, det viktigaste verkar snarast göra vad du säger att du gör, eller t.o.m det du säger du vill göra.

Hade en ordförande över mig i LUF innan som gjorde mitt liv till ett helvete. Hon gjorde allt för att hjälpa sin inkompetenta pojkvän (som på den tiden var över mig i hierarkin) på min bekostnad. Det gick t.o.m så långt att hon sabbade min EU-valskampanj, den enda vettiga aktiviteten vi skulle haft den terminen. Det var nämligen jag som organiserade den och inte hennes pojkvän. Det kunde fått honom att se dålig ut.

När jag till slut konfronterade tjejen ifråga, var det inte hon som fick någon kritik för vad hon hade gjort fel. Det var jag som fick skit, för att jag sagt till att hon gjort fel, och för att jag påpekade att det fanns ett problem!

Jag fick höra att "man inte bemöter en människa på det sättet". Har fortfarande väldigt svårt att förstå det. Tjejen i fråga hade gjort mitt liv till ett helvete under flera månaders tid. Jag skulle skämts ögonen ur mig om jag någonsin behandlat en medlem och någons engagemang på ett sådant sätt. Så hur kunde det faktum att jag påpekade vad hon hade gjort vara värre än vad det faktiskt var hon hade gjort i första taget?

Tycker inte om att snacka skit om folk, men försöker göra det ändå i lite terapeutiskt syfte.

Natt på er!

/Magnus

Män, korruption och annat

Ringde upp "ring P1" idag och gnällde lite på deras oneliner om män och korruption.

Bakgrunden var den att statskontoret gett ut en rapport. I den får man reda på att 94 procent av alla mutor ges av män.

Mitt argument här är väl att män utgör 90 procent av alla som befinner sig i situationer där du behöver ge mutor över huvud taget. Som i byggsektorn, eller som rysslandsansvariga på stora företag.

Kanske fanns lite andra aspekter att ta upp nu när jag tänker efter...har det inte egentligen "alltid" varit så att män och killar har varit mer benägna att bryta mot regler, och kvinnor/tjejer mer benägna att följa dom och vara "duktiga"? Man har t.ex gjort experiment och frågat intervjupersoner om de i sista hand skulle vara villiga att stjäla en medicin de inte hade råd med, om den var livsavgörande för ens partner. Killar sade sig i varje fall vara mer villiga att göra det, tjejerna försökte oftare lösa problemet inom systemet, och t.ex resonera med expediten.

Har resonerat mer kring det här i denna posten. Se särskilt edit 2.

Jag kan egentligen inte se något negativt med att bryta mot reglerna, även om jag klart kan ha svårt att göra det själv. Att reglerna bryts kan helt sonika vara ett tecken på att systemet inte fungerar, och att reglerna aldrig gick att följa i första taget. Att du själv då kan sitta och vara "duktig", beror egentligen bara på att du låter någon annan ta riskerna åt dig.

Jag gjorde nog ett lite sämre inlägg än jag ville egenltigen, och svarade på lite saker jag inte tänkte igenom. Får ta det lite som en learning expericence, och hoppas det blir bättre nästa gång.

/Magnus

Edit: Lät faktiskt mycket bättre än jag kom ihåg. Inlägget går i skrivande stund att hitta här, på 35:03. Vi pratar alltså om progammet som sändes idag, dvs den 11 juni 2012

Lite om AS

Håller på att läsa en bok om Aspergers Syndrom av Anna Stadler.

Alla som någonsin träffat mig mer än några sekunder vet om att jag är något av en, om vi använder Snapes uttryck, insufferable know-it-all. Jag uppbär min titel med stolthet.

I likhet med många andra i samma kategori kan jag iaf känna igen mig i många av dragen som brukar förknippas med aspergers syndrom, en modediagnos man stundtals blir tilldelad på grundval av intelligens och originalitet..

Vad som gör Stadlers bok intressant är att den uteslutande handlar om s.k. subkliniskt aspergers syndrom, alltså om personer som bara uppfyller vissa av de kriterier man måste uppfylla för att få en diagnos. Stadler anser att subkliniska varianter finns av alla diagnoser, och att man snarast borde gradera besvär dimensionellt  (T.ex på en skala från ett till hundra) än kategoriskt (ja eller nej), då man mycket väl kan uppleva problem utan att ha gjort sig förtjänt av en diagnos.

Ett utdrag:

Psykoterapeuter som tar emot "vanliga" patienter, arbetar oftast med psykiska problem som ligger under brytningsgränsen för kriterierna enligt psykiatrimanualerna, dvs. de psykiska svårigheterna kan innebära allt från klara tecken till mycket svaga tecken på ett syndrom. Ju svagare dessa tecken ter sig desto mer hypotetisk blir också diagnosen och desto viktigare blir också samarbetet med patienten som själv är den störste experten på sina problem.
s. 39


Tror det ligger mycket i vad Adler säger...skulle vara bättre om man organiserade hela psykiatrin på det sättet. Då kunde man se att en person som enligt det ena perspektivet är helt frisk ligger precis på gränsen till sex olika diagnoser. För att en sådan person ska få hjälp idag krävs originalitet, intelligens och en förmåga att lyfta på röven och jobba.  Detta är förmågor som allt som oftast saknas inom den svenska psykiatrin, för att inte säga samhället i allmänhet.

Tycker hittills Stadler har varit väldigt intressant och givande, kommer återkomma mer fler reflektoiner/funderingar.

Bokens fullständiga titel är Konflikt, missförstånd, ensamhet - Återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? Den är utgiven av recito och bör finnas på varje bibliotek med självaktning.

MvH/Magnus

Tankar...

Tycker det är så få gånger man verkligen är medveten, då man verkligen har full kontroll över vad man gör. Mesta tiden tycker jag egentligen bara man flyter med strömmen....man behöver inte tänka alls, eller du gör rättare sagt bara som du brukar göra och vad som förväntas av dig

Och detta ska alltså komma från mig, ett self confessed control freak ^^

Det är ytterst få gånger jag känner jag verkligen behöver koncentrera mig, då jag inte bar kan cruisa förbi och låta allting gå på autopilot. För det mesta har det då handlat om att jag måste sätta ord på någonting komplicerat, konkretisera en uppsatsidé och förklara för någon annan.

Eller kunde faktiskt känna litegrann så också på Fp Lunds styrelsemöten, när man insåg att man knappt förstod en fjärdedel av vad dom sade, när man insåg man faktiskt måste hålla sig ödmjuk och bara lyssna av/försöka förstå för en gångs skull.

Vore verkligen kul att kunna känna så hela tiden, eller litegrann varje dag i varje fall. Funderat på brain training-spel som typ lumosity, men jag känner det mesta ändå går att ta sig igenom bara man slöspelar :/ 

Filler

Det här är en rätt gammal tanke för mig, så den börjar bli lite luddig men...

Vi kan se livet lite som ett universum. Eller en cell skulle för den delen också gå bra. I denna texten skriver jag universum.

Vid Big Bang finns typ allting i ditt liv på samma plats. Alla är nära i barndomen, uppväxten och så. Sedan blir universum kallare, och alla de du tidigare haft nära relationer till (i liknelsen representerade av stjärnor, planeter, gasmolm och what have you) sprider ut sig på olika håll.

Alla sprider ut sig, men tjejer har en tendens att stanna mer i mitten av universum, medans killarna har en större tendens att röra sig mot utkanten.

Nära mitten är det väldigt varmt, men det är väldigt "intensivt" också, det finns så jävla många andra planeter/stjärnor och skit som på något sätt har eller försöker ha en relation till dig. Det är väldigt givande, och bjuder på enorma möjligheter, men mycket av ditt liv kommer gå åt till att navigera i alla relationer och förväntningar, och om man inte är tillräckligt stark blir det lätt att förlora sig själv i dom.

Nära utkanten råder fullständigt motsatt förhållande. Du har väldigt svaga band till alla andra planeter och elände...finns kanske bara en eller två som ändå befinner sig nårgurlunda i närheten, och de gör vanligtvis inget väsen av sig. Och det finns väl en poäng i det också....du får en enorm frihet och en "självständighet" du kanske aldrig skulle behövt utveckla annars. Men det blir jävligt ensamt efter ett tag, går nog inte att komma ifrån.

Errrr right menade egentligen detta skulle funka som en positiv motvikt till förra inlägget ^^



Edit 1 Passade inte in i liknelsen riktigt, men jag tror generellt sett tjejer är mycket hårdare bundna till verkligheten än vad killar är. Tänker dels på den större mängden krav/förväntningar och så, och dels på rent kroppsliga saker. Du kommer att ha mens varje månad, och du kommer bara kunna skaffa barn under en begränsad period av ditt liv. Det är någonting du måste ta hänsyn till och planera kring. Sedan kan begränsningar klart vara jobbiga, men också någonting som kan hjälpa dig strukturera upp ditt liv och tvinga att planera och rationalisera.


Edit 2 Generellt sett så tror jag väl ändå det här är en rätt bra liknelse. Tjejer verkar vara mycket mer för conformity än vad killar är, att du liksom inte ska vara annorlunda och sticka ut ur "flocken". Träffade en tant på tåget en gång som hade döpt sin sönderavlade knähund till "lyda" t.ex.... och hon var stolt som fan över det!

Skulle säga det finns en....tilltro till systemet/samhället också som inte många killar har. Kan iof bero på att systemet är mer inriktat på att ta hand om tjejer i första taget. Helt okej tycka att samhället är patriarkalt eller whatever, men då måste du också tänka på hur en misshandlad kille/tjej bemöts av vården, polisen respektive tingsrätten.

Känslor och andra saker....

Har alltid varit jävligt dålig på det här med känslor, när det är man ska följa dom och när det är man ska låta bli. Det gäller typ allting. Jag är liksom "besatt" av tanken på att aldrig förlora kontrollen, att i alla lägen handla rationellt och ta alla synpunkter i beaktande.

Det blir rent sjukt ohälsosamt ibland, men jag intalar mig ditt känslotillstånd är typ som en BNP-kurva. Du kan inte fatta beslut när du befinner dig i topparna eller dalarna, du måste få fram ett medelvärde först, du måste se var trendlinjen går för att fatta ett vettigt beslut.

Känner heller aldrig jag kan göra någonting utan att ha "logiska" skäl till det. Och känslor är aldrig bra skäl. Om det inte är känslor du "vill" ta hänsyn till, som passar in i planen. Eller om du mår så pass dåligt att du bara "måste" ta hänsyn till dom.

Det ska jävligt mycket till för det. Då skall du gärna må så pass dåligt att det får fysiskt kännbara konsekvenser. Att du känner dig helt aggro utan vettig anledning och vill slå ner folk på stan...att du börjar göra fel på jobbet, eller att du börjar bli rädd för hur okoncentrerad du faktiskt är i trafiken. Eller att du får panik klockan två på natten för något du egentligen skulle gjort, eller när du sitter fem timmar på en lördag och grubblar på någonting....You get the picture.

I varje fall för större, livsavgörande saker som att sluta från jobbet och så. Eller att sluta i LUF som jag gjorde för ngt år sedan. För att ringa och snacka med ngn kompis el. dylikt är det oftast fullt tillrävkligt att må dåligt några timmar eller dagar över någonting...

I'm not kidding. Wish I was.

I grund och botten "är" jag faktiskt jävligt känslosam....förstår det kan vara ohälsosamt att inte släppa fram det. Blir faktiskt bara ännu värre om du låter bli. Kommer fortfarande "behöva" snacka om allting, men har det gått tillräckligt lång tid kommer du inte länger ha känslan för att vägleda dig...du får förlita dig på minnet, och på vad du "tror" du kanske behöver snacka om för att saker ska kännas bättre.

Det brukar faktiskt hjälpa en del, även om det känns förvirrat.

Om Barnfattigdom

First things first. Siffrorna om barnfattigdom, som alla politiker snackar om, är en rapport som rädda barnen ger ut årligen. Det finns ingen etablerad definition på "barnfattigdom", varför RB helt sonika fått snickra ihop en egen definition.

Det finns skäl att vara misstänksam mot alla begrepp någon annan har definierat, om det så gäller "barnfattigdomen" eller "Det totala utanförskapet på arbetsmarknaden". Organisationen bakom begreppen har vanligtvis en agenda, och inget som helst intresse av att ge en rättvisande bild.

Men över till barnfattigdom, vad betyder det då enligt rädda barnen?

Tapio Salonen, författare till RBs senaste rapport, menar att ett barn är fattigt om det lever i en familj som antingen går på socialbidrag, eller som lever i relativ fattigdom, enligt SCBs definition.

SCBs definition på relativ fattigdom verkar jävligt komplicerad men.....det framgår att exempelvis en familj med en ensamstående förälder och ett barn är "fattig" med en inkomst på 11500 eller lägre (bidrag inräknat), och att en familj på två vuxna och två barn är "fattig" om den har en inkomst på 17500 eller lägre.

Så i sådana fall tycker jag faktiskt RBs mått ändå verkar vara hyfsat objektivt. Tycker dock barnfattigdom blir en lite konstig benämning, då det faktiskt är själva familjens inkomst man mäter. Och så tycker jag det blir skumt att man tar med familjer som faktiskt "inte" lever i "relativ fattigdom" men som ändå lyckats fixa försörjninsstöd.....finns hela 88000 barn i sådana familjer endligt RBs siffror.

*suck*

The plain and simle truth is rarely plain and never simple


Nyliberaler, socialister och andra intresserade kan läsa RBs rapport här

Mer om normer

Finns så jävla mycket normer idag. Kan bara säga vad jag känner gäller mig själv.

Du skall vara bra och alternativ, dvs inte som alla andra killar. Du ska kunna vara mjuk, känslig, lite småfeministisk och aldrig någonsin kränka en tjej.....

Det låter väl inte så fel?

Det är det inte heller, finns många killar som kör den där stilen och dessutom blir jävligt framgångsrika. Men det är jävligt mycket svårare än folk tror. Och det finns dessutom gott om andra normer detta lätt kommer i klinch med, framförallt vad man kan kalla den traditionella heteronormen:

Du ska vara stark, målmedveten och kunna ta risker. Du ska inte be om tillåtelse, du har en sexualitet och du ska inte skämmas för den.


Det här skulle jag säga blir ett problem för många killar, har iaf verkligen varit det för mig.

Du kan inte följa båda samtidigt.

Eller jo, det kan du. Men det förutsätter en jävligt stor inre styrka och en jävligt positiv inställning till både din egen och till andras sexualitet. Att du inte ser allvarligt på sexualitet och kroppskontakt, att du ser allting mer som en rolig lek istället för att känna att allt du gör är på liv och död.

Det krävs en jävligt stor styrka/självinsikt för att komma till det stadiet. Vad många killar gör är att istället är att de säger sig följa den ena, men egentligen i allt väsentligt följer den andra.

Det kan yttra sig på två sätt.

Det första är att du egentligen vill följa heteronormen men innerst inne inte kan låta bli att följa PK-normen, då den blivit så djupt inpräntad i dig. Leder till en jävligt knivig situation. Att du liksom "är" snäll, ödmjuk/whatever men att du på något sätt skäms för det och inte kan stå för det....blir jävligt många  konflikter här.

Det andra är att du säger dig följa PK-normen i något slags läpparnas bekännelse. Sedan följer du egentligen heteronormen i allt som verkligen betyder något, och skäms (eller låtsas skämmas) för dig själv litegrann efteråt.

Det är så de flesta gör. Det fungerar :)

Sexualmoral

Såg ett inslag här, där den amerikanska kongressledamoten Vicky Hartzler argumenterar mot samkönade äktenskap. Argumentet är ungefär att det "måste" finnas gränser. Sätter man inte upp några begränsningar försvinner själva innebörden av ordet äktenskap I förlängningen skulle detta öppna för hemskheter såsom månggifte, incest och 50-åriga gubbar som gifter sig med tolvåriga tjejer....

Jag måste vara precis en sådan dålig liberal som Vicky argumenterar emot.

Jag kan nämligen knappt se något problem med "någon" av situationerna hon drar upp. Well, okej, kanske den med tolvåringen då.

Men månggifte? Vad är egentligen fel med det, så länge alla är med på det? Om man nu tvunget "vill" leva i den konstellationen, varför är det någonting som staten skall lägga sig i? Det har funnits flera uppmärksammade rättsfall i USA där parterna inte ens "har" varit formellt gifta men likväl åkt fast för s.k. "de facto" polygami, dvs att de levt tillsammans som en familj.

Men vad fan är det egentligen som är fel på det? Mig veterligen finns det både killar och tjejer som verkligen vill leva i polygama förhållanden och som trivs med det!

Och om lagen inte finns till för att beskydda de berörda parterna, vad i helvete finns den då till för?

När det gäller incest har jag lite större förståelse....gällande missbildade barn och så. Och mellan barn och biologiska föräldrar. Känns jävligt fuckat det där och jag tror aldrig riktigt det där "kan" bli ett hälsosamt förhållande. Men mellan syskon? Om Joey i Alabama tvunget "vill" spänna på sin hunkiga storebror? I sådana fall är det ju visserligen jävligt äckligt men....varför skulle det egentligen vara min angelägenhet? Eller statens? Det finns ju inga barn inblandade, så återigen, vem fan är det egentligen man försöker beskydda?

Det finns två saker jag tror på, och som jag tycker egentligen all lagstiftning borde grunda sig på. Du ska aldrig skada någon annan (undantag medges) och du ska aldrig skada dig själv. Och om man genom en handling varken skadar sig själv eller någon annan, vare sig direkt eller indirekt (psykisk misshandel eller skadegörelse), så tycker jag faktiskt itne det finns något behov av att lagstifta heller.

Lagen finns till för att beskydda. Inte för att upprätthålla någon form av godtycklig samhällsmoral.

hurrrrm framtid?

Känner inte jag kan fokusera just nu....prövar skriva av mig litegrann istället, brukar fungera :)

Har alltså skrivit upp mig på läkarprogrammet och psykologprogrammet i höst. Egentligen kvittar det väl vad jag kommer in på, vad jag behöver just nu är Stabilitet. Jag vill kunna veta vad jag gör nästa termin och kunna planera. Behöver ett forum där jag kan umgås med människor och liksom bygga upp långsiktiga kontakter med. Man gör inte det på kurser på samma sätt. Eller det är ingenting jag känner jag klarar av.

Förhoppningen är att jag, genom ett längre program, ska få lättare att planera, mer tid och energi att engagera mig i annat och större möjlighet att träffa- och lära känna fler människor.

Både läkar- och psykologutbildningarna består väl f.ö av 97% överambitiösa tjejer med duktighetskomplex..

Men jag har alltid kommit överrens med tjejer, och mina duktighetskomplex tar sig fanimig bibliska proportioner. We should get along famously.

Och om jag nu inte skulle vilja jobba som psykolog/läkare hoppas jag att jag efter några år kommer kunnat engagera mig tillräckligt mycket ideellt (centern, RFSU, P6?) för att kunna fixa anställning på annat håll....Reklambranschen springs to mind.

Egentligen vill jag bara ha ett jobb.....men det känns som om den tiden sprungit förbi redan. Känner inte jag har "tid" cruisa runt blant fattiga skitjobb tills jag slutligen får napp på typ Espresso House. Det skulle jag gjort "innan" i sådana fall. Då skulle jag stannat kvar på det schyssta lagerjobbet jag ditchade och bara jobbat mig upp därifrån några år. Det skulle faktiskt funkat jävligt bra, men what's done is done. Har inte tid att fitta runt ett halvår till för att ens få jobb, då kan jag faktiskt lika gärna plugga samtidigt.

But seriously....

Svenska Dagbladet skriver med krigsrubriker idag att män minsann klarar sig bättre än kvinnor på högskoleprovet! Skillnaden är skandalösa 9.4 poäng (i totalpoäng då antar jag, inte resultat)!

Blir faktiskt något trött på sådan här argumentation, kan vi då inte i sådana fall se högskoleprovet som en jämställdhetsåtgärd? Trots allt är det så att tjejer generellt sett får mycket högre betyg i skolan, det är en skillnad som bestått ända sedan sjuttiotalet!!

Är inte det ett jämställdhetsproblem vi borde diskutera? Och dessutom dominerar tjejer idag på samtliga program där höga betyg krävs (läkare, psykolog, you name it), viktat högskoleprov or no!

Det är faktiskt ännu värre än så, i det enda fall där killarna faktiskt presterade bättre, ville skolledningen inte se detta som någonting positivt, utan som ett akut jämställhetsproblem!

Svensk jämställdhetspolitik är onekligen intressant.

On a positive note:

En sak är sig lik: Precis som tidigare så når de som gått det naturvetenskapliga programmet bäst snittresultat. 

We still rulez!

onödig länk

Skärpning DN!

 Mette Fjelkner skriver i DN idag att "skillnaden mellan svaga och starka ökar i skolan"

Läs Mettes artikel här

Det kanske stämmer, problemet är att det där inte säger ett jävla skit!

Att skillnaden ökat "kan" man tolka som att de starka fått det bättre, och de svaga klarar sig sämre.

Men det behöver inte vara så.


Det kan lika gärna tolkas som att:


a) Både starka och svaga fått det bättre, men att starka elevers situation förbättrats mer än de svagas..

Och då har vi strikt taget inte ett problem, eftersom alla fått det bättre!


b) Både starka och svaga fått det sämre, men att svaga elevers situation försämrats mer än de starkas.

Vilket är dåligt, men då är väl inte grundproblemet just att skillnaden ökat utan att alla fått det sämre?


c) Starka har fått det bättre, svaga ligger kvar på samma nivå

Vilket är iaf delvis positivt


d) Svaga har fått det sämre, starka ligger kvar på samma nivå.

Vilket suger.


Artikeln nämner i förbigående att:

"En skola som bygger på konkurrens i alla delar, med fokus på individuell frihet, har skapat en uppdelning där ingen är vinnare. Även de duktigaste eleverna presterar sämre."

Det är i själva verket inte så att de starka eleverna fått det bättre och de svaga fått det sämre. I själva verket har ALLA fått det sämre i svensk skola, det är bara det att de svaga elevernas situation försämrats mer och snabbare!

Men det är INTE vad som framgår om du bara läser rubriken, och detta är INTE den bilden du skulle fått om du inte själv suttit och lusläst artikeln.

Jag avskyr människor som manipulerar statistik på detta sättet, förväntar mig verkligen mer av ordföranden i Lärarnas riksförbund!

Off Topic

Well, hade egentligen tänkt ägna denna bloggen åt typ sex, kärlek och politik...med lite inslag av personliga berättelser och självutveckling.

......And I still will!

Men jag ska göra en liten avstickare först...har ägnat en hel kvarts research om polisens situation i Malmö, det säger sig självt att jag inte kan låta den gå förlorad!

Vi har alltså för lite poliser på gatorna i Malmö, det är i varje fall det allmänna intrycket. Ska tydligen finnas ngn konstig ideologisk debatt om huruvida ett ökat antal poliser skulle vara bra över huvud taget....som jag fullständigt kommer att ignorera.

Praktiska lösningar kommer först, ska de alls motiveras ideologiskt kan detta göras i efterhand :)

Men hursomhelst, här kommer mina förslag på hur vi kan utöka polisnärvaron!


1) Förbättra villkoren för att jobba i yttre tjänst!

Vad alla strävar efter idag är en bekväm skrivbordsposition, villkoren för yttre tjänst kan idag helt enkelt inte kompensera för den jobbiga arbetstiden och de otrevliga arbetsuppgifterna. Fått detta bekräftat av bekanta inom poliskåren, och även av diverse intervjuer aftonbladet:

http://bloggar.aftonbladet.se/polisgranskning/2012/04/linkopings-polis-farligt-underbemannad/
http://bloggar.aftonbladet.se/polisgranskning/2012/04/sa-lagt-i-tak-att-man-knappt-kan-ala-sig-fram/

2) Låt kommunen ta hand om polisens skrivbordsarbete!

I varje fall det som kan outsourcas. Vi kommer således dels avlasta de hårt ansatta poliserna i yttre tjänst (som måste öda timmar på dokumentation, t. ex  med att transkribera vittnesmål) och dels begränsa antalet cushiga skrivbordstjänster som går att söka till!

Har för mig detta redan görs i viss utsträckning

3) Stöd regeringens förslag på en central polismyndighet!

 I nuläget fick malmö förhandla sig till stöd från 21 olika polismyndigheter!

reflektioner

För det första så har jag samma problem i "vanliga" sociala situationer som i studie-/arbetssituationer. Jag har helt enkelt väldigt svårt att säga nej, att tycka mina tankar är viktiga, att kunna samla ihop mig själv och säga någonting...även om jag inte vet om jag har tillräcklig "grund" för det.

För det andra så.....jag tror att snygghet och attraktion är helt olika saker. Låter konstigt, men jag tror det är sant. Snygghet är lite mer i hjärnan, attraktionen kommer mer från magen, att du "känner" du faktiskt vill göra någonting med den personen. Det handlar mer om utstrålning på något sätt, om vilka egenskaper du känner den andra personen har...

Tror jag :)

Ang. Heberleins artikel

Ann Heberlein skriver i DN om den eventuella länken mellan främlingsfientlighet och hat mot kvinnor/feminister, ger er några utdrag plus kommentarer:

[...]Detta – magkänslan – blir bryggan till det jag tror att hon egentligen vill diskutera, nämligen hatet mot feminister och mot kvinnor i allmänhet. Pär Ström, Pelle Billing, Marcus Birro och Karl­ Ove Knausgård får i vanlig ordning företräda kvinnohatarna. Att Ström och Billing ger uttryck för både rädsla och förakt för kvinnor framgår med all tydlighet[...]

För det första, jag tycker varken Ströms eller Billings "rädsla och förakt mot kvinnor" är någonting som framgår med all tydlighet. Fine, jag kan själv störa mig på Pärs artiklar, rent känslomässigt. Men det är bara för att kvinnor är någonting som vördas i vårt samhälle, och att jag tagit till mig den uppfattningen mer än de flesta. Det innebär nu inte att den inställningen är bra i sig, den kan leda till stora problem ibland. Rent objektivt skriver Ström ingenting som inte flera feminister innan sagt om män, och då både grövre och värre.

[...]Det är väl belagt att inbördeskrig och etnisk rensning försiggås av en förberedelse, det man brukar kalla ”exkluderingens psykologi”. Den process som leder fram till att grupper och individer betraktas som syndabockar, som människor med lägre värde och färre rättigheter, sker inte över en natt, men när bollen väl är satt i rullning kan det gå snabbt.[...]Retoriken går ofta ut på att ”dom” har bestulet oss på något – pengar, makt, status. Om ”dom” förlorar vinner alltså ”vi”. ”Vi” får högre status genom att ”dom” föraktas, ”vi” får mer makt genom att ”dom” utesluts.

Om det finns någon grupp i samhället som föraktas idag är det tyvärr unga killar och medelålders vita män. Tycker det är fruktansvärt hur öppet det där kan ske ibland.  Tyvärr tycker jag Heberleins resonemang fångar dagens radikalfeministiska diskurs i ett nötskal, lite synd bara att hon inte inser det själv.  

[..]Det latenta, passivt aggressiva kvinnohat som både män och kvinnor bär måste problematiseras. Män lyssnar på män. Män vill bli respekterade av män, beundrade av män, smickrade av män. Kvinnor vill också bli respekterade av män, beundrade och smickrade: inte för sin sex appeal utan för sin intellektuella förmåga. Det vet männen.[...]

För det första har jag aldrig sett antydan till detta "latenta, passivt aggressiva kvinnohat" som Heberlein beskriver. Låt vara att jag lever lite i en bubbla men....jag har verkligen aldrig sett tillstymmelsen till det.

För det andra så vill vi ALLA få bekräftelse och bli behandlade som sexobjekt ibland. Både jag och Ann Heberlein skulle sannolikt bli väldigt besvikna om vi aldrig fick den bekräftelsen :)

Men det är klart fel att BARA behandla någon så, utan att ge honom/henne erkännande för sina andra kvalitéer. Eller att göra det när personen klart och tydligt signalerat att det inte känns okej för den delen ^^

That's it I guess!

Hansson out.

citat som ska odödligförklaras ^^

"Precis som artikeln antyder, är lösningen på Libyenkrisen naturligtvis att övertala Khadaffi att han måste medvetandegöra de genusvetenskapliga aspekterna på hur den patriarkala könsmaktsordningens inbyggda föreställningar om den heteronormativa maskulinitetens tolkningsföreträde har förhindrat en kontextualiserad problematisering kring de förhärskande strukturer i samhället där manlighetens socialiserade drifter görs normbildande och genom dolda härskartekniker osynliggör den radikala feminismens konceptualisering av kvinnligheten som offerroll samtidigt som den genusteoretiska ideologin ersätter sin eventuella mikroskopiska verklighetsanknytning med bludder."

Källa: http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/01/f-rest-llningar-om-maskulinitet-bakom-svenska-jas-insatsen-i-libyen

framtid

Håller på och filosofera litegrann om framtiden. Vad är det jag vill egentligen?

Funderat på läkare, men det känns lite som....bilmekaniker typ. Bara det man har att göra med människor istället. Dessutom vet jag inte om jag skulle få sätta mig in i saker så pass djupt som jag skulle vilja. Funderat innan på typ biomedicinare, men det ska vara typ omöjligt att få jobb utan minst masterexamen....och då kan man nästan lika gärna plugga läkare i alla fall.

Finns det ngt annat vettigt på samma område? Journalist kanske, med inriktning på naturvetenskap?


Tänkte litegrann på journalistyrket i allmänhet....tror det skulle kunna vara kul, man vill inte bli en sådan där jävla kändisjournalist som ständigt måste trycka mikrofonen i ansiktet på folk. Jobba på ngn mindre, oseriös tidning typ Slitz/Moore? Eller frilans?

Egentligen skulle jag vilja jobba för min egen organisation eller så... Tänker typ ngt som har med seduction/självutvecklingsrörelsen att göra, fast kanske mer vinklat till osäkra barn/ungdomar....det är ju dom som verkligen behöver det ^^

Känner mest den hjälpt mig sjukt mycket och fått mig att känna mig så jävla empowered.....och då har jag inte ens gett mig in i det på allvar, har liksom bara skrapat på ytan i ngn månad eller två.

prioriteringar....

Jag tror det beror lite på vad man prioriterar....

Man kan välja att skriva en jävligt bra och ambitiös uppsats, men det kommer att kräva att man lägger tid och energi på det, att man gör det till sin högsta prioritet. Att man söker egen litteratur, skriver skiten själv och ditchar handledaren om han eller hon inte håller med/personkemin inte funkar.

Så det går, jag vet det, jag har gjort det förut. Men jag vet inte om jag har den tiden och motivationen just nu. Egentligen borde jag bara plocka ett förslag från "for dummies"-listan, köra på det och få godkänt. De som gör det har faktiskt en enorm jävla fördel, de kan använda kursmaterialet till allt, och behöver knappt ens göra ngn egen research ^^

I motsats till mig då, som brukar få röra mig in the scientific wilderness.....tycker verkligen inte om etablerade sanningar, regler och arbetssätt. Tycker i stort sätt alla samhälsvetenskaper (i varje fall stats, soc och genus) är så pass inavlade att de knappt är användbara, och helst vill jag bara reshapa allting i min egen image ^^

Det är en fråga om vad man prioriterar som sagt ^^

Men om jag skulle välja att faktiskt jobba med sådant här tror jag det skulle vara bra att faktiskt skita i konventionerna. Jag vill i sådana fall vara en Bra, Självständig och Alternativ forskare, inget jävla mähä.

vägledning?

Känner jag helt tappat perspektivet just ni, vet knappt vad jag gör här och varför längr...

Känner mig bara trött, pallar inte tänka, finns bara så mycket skit att ta tag i.
 
Fine, jag kunde stått ut med en sugig kurs, och t.o.m att vara engagerad upp över öronen i annat skit samtidigt.....been there done that.

Men jag klarar inte av att hela tiden behöva undra om jag inte borde vara någon annanstans, om jag inte borde skita i allting och bara typ paniksöka läkarlinjen/biomedicin eller plugga typ socialantropologi, eller jobba eller göra ngt annat.

Att jag måste ifrågasätta mig själv. Inte bara ibland utan typ hela jävla tiden ^^

Antar en hel del av det här beror på att jag gått emot mig själv så pass mycket.....Om du går emot dina impulser och gör någonting  som känns fel bara för att [infoga dålig undanflykt här], är det då ett under att impulserna sedan inte finns där för att guida dig längre?  Om det inte ens logiskt sett går att rättfärdiga, men du gör det ändå, är det då ett under att intellektet inte finns där när du behöver det?


Om man gått tillräckligt långt bort från "sig själv" vill säga. Men jag tror det kan vara lätt hänt...



You aint seen nothing yet om ni tror jag obsessar över det här ^^

Aggro

Kommer nyss från....ett inte särdeles givnde möte med min handledare.

Jag ville först skriva om kvinnans sociala makt (medelst intervjuundersökningar!) men det gick inte hem. Efter mkt om och men gick jag med på att skriva om politiska ungdomsförbund, typ om centralisering coh medlemsengagemang (Om du inte har rätt att göra "något" som enskild medlem, varför ska du då engagera dig?)

Men killen (och tjejen, även hon medskyldig) är fast besluten att inte låta något som helst inslag av kreativt tänkande smita förbi, för om vi skriver någonting som ngt handledaren inte är insatt i blir det liksom jobbigt, och då vet dom inte hur dom ska hantera det.

Blir man trött? Är det ett under att svensk (och internationell också för den delen) samhällsvetenskap verkar ha stått och stampat på samma jävla punkt ända sedan fucking jävla sjuttiotalet?

Jag pallar inte med det här. Jag vet att jag egentligen inte är tillräckligt engagerad för att bry mig men...om jag INTE engagerar mig och gör något vettigt av det kommer det bara att bli ÄNNU jobbigare och jävligare.

Jag vill inte skriva en uppsats jag varken tror på eller är intresserad av.

Not again

Rage....

Kommer direkt från RFSU Malmös årsmöte, är skitsur just nu, so let the ranting commence....


Ordföranden vid förra årsmötet hade lovat nominera mig i år. Och när jag väl fick "reda" på att han inte orkat göra det hade vi redan klubbat nomineringsstopp! Som om det inte var nog hade valberedningen ingen jävla aning om vilka som hade blivit nominerade. Det är mot deras uppdragsbeskrivning att presentera några kandidater än sina egna! 

Det är helt jävla sinnessjukt. Jag skulle redan ha skrivit en motion om det om jag bara hade tillgång till stadgarna och uppdragsbeskrivningen....

Vilket jag alltså inte har eftersom jag inte är medlem i styrelsen!! 

Tror inte själva posten är så viktig men....jag vill ha ett "erkännande" för hur mycket tid och energi jag egentligen lagt ner på det här. Jag har kandiderat tre gånger i rad till den jävla styrelsen, och jag har alltid försökt vara motiverad, alltid försökt ta all kritik som konstruktiv och alltid varit beredd att försöka igen.

Jag förlorade med en rösts övervikt förra gången. Jag begärde rösträkning! Jag menar, seriöst, hur många skulle ha varit beredda att göra det?

Det är bara en fet jävla förolämpning mot mitt ego att jag inte ens blivit tillfrågad av den jävla valberedningen. Seriöst. Och om jag sedan valt att ställa upp eller inte är en annan sak.

Och mitt Ego är sjukt jävla viktigt, så ni vet...

Utbildning

Utbildning (i varje fall på högre nivå) tror jag finns till för att ge dig de faktakunskaper, färdigheter, behörigheter, kontakter och/eller den cred/sociala status som krävs för en viss typ av jobb. Möjligtvis kan man också tänka sig att något sorts "tänk" följer med i paketet. Och kanske att utbildningen faktiskt övar upp din intellektuella "förmåga" i vissa avseenden...oavsett om det gäller problemlösning, studieteknik eller matematik.

En bra definition?

Har kommit in på statsvetenskaplig fotsättningskurs för typ femte gången nu, och för femte gången har jag svårt att förstå varför jag läser den.

Antar att det ger mig viss social status att ta en pol. kand, oavsett av jag läser, men jag "stör" mig på att jag varken kommer få den djupförståelse, de faktakunskaper eller de färdigheter jag skulle få om jag pluggade till exempel nationalekonomi, kemi eller biomedicin ^^

Jag tycker om att "förstå" saker. Att behöva tänka, och verkligen förstå dem på djupet. Hur molekyler interagerar, hur människan fungerar, hur tillväxt skapas. Tror inte man riktigt gör det med statsvetenskap. Det är inte en tillräckligt hård disciplin för det. Inte tillräckligt kumulativ.

Men ändå, jag vill ju göra en insats i samhället på något sätt, göra ett avtryck och få systemet att fungera bättre. Måste då inte statsvetenskap ändå vara typ.....nyttigt?