Scarcity

Ofta om jag känner stark samhörighet med någon så...vill jag nästan börja umgås direkt. Eller skriva i varje fall, eller någonting. Det är sällsynt med människor det klickar med helt enkelt. Träffar dom på sin höjd  en gång i halvåret. Och om jag skriver en sådan person, kanske för att ses eller hänga någon kväll, blir jag nästan sur om jag inte får ett svar. Fast jag tror inte det är så för många människor, särskilt de som är "high value", dom som redan har ett jävligt aktivt socialt liv (Många tjejer då enligt detta resonemanget)

Dom träffar nämligen intressanta människor och folk det klickar med hela jävla tiden. Därför blir kontakten inte heller lika speciell...Fine, du var kul att snacka med. Men du är ingen "vän" bara för den sakens skull, bara "bekant", du måste jobba för att ta dig upp därifrån, få förhållande att utvecklas till någonting mer.

I hate that crap. Vill folk bara ska gilla mig för den jag är. Det borde räcka om folk vet jag tycker om dom...ska fan vara tacksamma för det ^^

Fast folk funkar inte på det sättet, inte ens jag gör det. Både har varit och "är" faktiskt sjukt otacksam mot folk som faktiskt bryr sig, hör av sig och försöker spendera tid med mig...And I guess that sucks. Men vill du inte så vill du inte. Och stör du dig på någon så gör du faktiskt det. Spelar ingen roll hur jävla orättvist det är.

What if....

Ett underbart utlåtande från Thunt, författare till den precis lika underbara serien goblins:

Imagine that a strange phenomenon spread across all the world. This phenomenon caused everyone who didn’t hug someone at least once a day to mysteriously die. There would be some who would hug others while arguing that it was clearly an act of God. This would be okay. There would be some who would hug others while claiming that it was a result of science and that there was no God. This would also be okay. There would be some who would deny others the right to hug because they disagree with their views. This would not be okay.

Keep debating. Keep hugging

Peace out.