Värden och värderingar

Det är svårt att göra någonting åt sina grundläggande värderingar....jag har haft lättare än de flesta att ta åt mig vad skolan/samhället/whatever sagt åt mig jag borde vara för någonting. Det blir drygt det där, särskilt som många värden och ideal står i konflikt med varandra.

Vi har det där "good guy"-paketet man prackar på alla killar....var artig, behärska dig, tänk på andra, var snäll mot tjejer och respektera dom...hela den biten.

Sedan verkar jag ovanpå det där ha en samling Überkristna värderingar. Jobba hårt, klaga inte, finns där för alla som ber om det. Var lojal och pålitlig, håll alltid ditt ord. Och var ödmjuk, tro aldrig du själv är bättre och viktigare än någon annan.

Någon bit traditionell mansnorm har jag nog också tagit till mig, var alltid kåt och villig, visa aldrig känslor och förlora aldrig kontrollen.

Något som går direkt i Clinch med den motsägelsefulla häxkitteln av feministiska värderingar som verkar finnas lite överallt... Våga vara bra och alternativ, gärna lite undergiven, ta inte plats, och förtryck/kränk/förolämpa under inga omständigheter någon tjej/kvinna.

Som grädde på moset har vi den vetenskapliga normen som skolan pådyvlat oss. Var saklig. Var objektiv, se saker ur ett större perspektiv, ta alltid hänsyn till andra personer utom dig själv. Säg ingenting utan att mena det.

Allt det här är alltså saker som på olika sätt påverkat mig och som jag försökt leva efter...Är det konstigt man blir förvirrad?

Vad som är slående för alla de där normerna är att det ingenstans finns utrymme att ta hänsyn till sig själv. I stort sett allt vi någonsin lär oss går ut på att förtrycka våra känslor/ambitioner för någonting annat. För plikten, för sakligheten, för jämställdheten, för att inte såra någon, för att inte vara till besvär.

Men man kan faktiskt inte leva på det sättet. För innan man kan lära sig respektera andra måste man lära sig respektera sig själv. Att inse man själv också har ett värde, att det visst är okej att göra någon sur/besviken, att det till och med är bättre (för båda parter!) många gånger än att svälja undan och knipa käft.

Har sagt det många gånger och jag kommer att göra det igen...vi måste lära våra barn hur livet och världen    verkligen fungerar, inte hur vi önskar att de gjorde det.

Politisk korrekthet...

[...]och...liksom...alltså..jag behöver..jag känner inte att jag har ett behov av att vara politiskt korrekt och behaga alla liksom, så att ingen känner sig krängt alltså....det är inte bra om någon känner sig kränkt men...alltså samtidigt lite så skit samma, jag orkar inte...sitta här och bara "vissa", "många", "kanske", "lite"...

-Från barnaministeriets inslag om den feministiska systerskapskören, inslaget återfinnes här.

Vad jag reagerar på i det här inslaget är nog…själva liknöjdheten på något sätt.

Varje gång jag kritiserar tjejer eller feminism är jag jävligt noga med att det bara är vissa feminister och vissa tjejer som det gäller. Det är min delvis feministiska uppfostran som fått mig att tänka så. Den sitter djupt. Du kränker aldrig en tjej, objektifierar henne aldrig, behandlar henne aldrig som en kvinna i stället för en egen individ….det är bara fel.

Och jag blir bara så trött på människor som tror de kan säga någonting om hur andra ska vara/bete sig, för att sedan inte ens försöka leva efter det själv!

Det är hyckleri, och jag har noll och ingen respekt för det. Vill du att andra ska följa en uppsättning regler har du också en skyldighet att göra det själv. Om reglerna/ideologin visar sig för svår att följa är det inte ett tecken på att människan är svag, att det är sådant händer, osv osv....

Det är ett tecken på att ideologin/regeluppsättningen är felaktig och måste förändras! Du kan inte gå omkring och göra reklam för en livsstil/ett sätt att vara om du samtidigt vet att det inte fungerar, det funkar bara inte så. 

Ride the Whirlwind!

Jag har alltså flängt runt i säkert tre-fyra år nu. Längre, om man räknar med sjuksköterskepreogrammet. Sista gången jag läste någonting jag trodde på var Vårterminen 2008. Efter det har jag bara...läst saker för att jag känt mig tvungen till det, eller för att någon fått in mig på det och jag inte kunnat säga emot.

Har inte haft någon vettig stabilitet på typ tre-fyra år nu. Det är så jävla många saker man missar...chans att utvecklas, slappna av. Bara en sådan sak som att ha kompisar man kan prata med, bara ringa upp ibland och kunna hänga med varannan vecka.

Man behöver det där!

Nu har jag alltså kommit in på psykologprogrammet i Stockholm. Finns bra saker med det, ändå en av Sveriges mest sökta utbildningar typ. Finns typ vettiga möjligheter och är ändå rätt vettiga ämnen...

Men jag vet inte om jag har flängt färdigt än. Vore skitnajs sticka upp till stockholm och så men...vet inte om jag vill påbörja någonting jag inte kan/vill avsluta. Känns fel.

Alternativen är typ att antingen plugga lite mer stats eller att fortsätta drägga runt och söka lite fler jobb. Antagligen söka jobb då. För att bryta mönstret om inte annat. Plus att jag nästan fått in rutinen nu.

Det är det som händer. Desperat sökt jobb nu de senaste dagarna...får jag väl svar från någon känns det typ som om man slipper bestämma sig. Men kommit fram till nu att jag får se till att göra ett vettigt val, även om det kan vara svårt.

Christmas Blues

Jag har hatat julen sedan jag var tretton typ.

På den tiden hade jag nog mer skäl till det. Var olyckligt kär just då och mådde dåligt varje dag. Kunde verkligen inte se någon mening med att vara glad och tacksam, skulle bara känts som ett hån just då. Och "den" biten känner jag faktiskt inte av så mycket längre. Det var ett jävligt långt tag sedan.

Faktiskt.

Men det hänger kvar...fast det är inte bara jag som känner av det, alla verkar bara tycka julen är jävligt dryg nuförtiden.. Allt jävla julstök - Allt tröstlösa, jävla slit, ackompanjerat av deppiga julsånger som får en att vilja hoppa framför tåget.

Thank God iaf att vi skippade pepparkakorna i år ^^