tisdag 20 mars 2012

Ang. Heberleins artikel

Ann Heberlein skriver i DN om den eventuella länken mellan främlingsfientlighet och hat mot kvinnor/feminister, ger er några utdrag plus kommentarer:

[...]Detta – magkänslan – blir bryggan till det jag tror att hon egentligen vill diskutera, nämligen hatet mot feminister och mot kvinnor i allmänhet. Pär Ström, Pelle Billing, Marcus Birro och Karl­ Ove Knausgård får i vanlig ordning företräda kvinnohatarna. Att Ström och Billing ger uttryck för både rädsla och förakt för kvinnor framgår med all tydlighet[...]
För det första, jag tycker varken Ströms eller Billings "rädsla och förakt mot kvinnor" är någonting som framgår med all tydlighet. Fine, jag kan själv störa mig på Pärs artiklar, rent känslomässigt. Men det är bara för att kvinnor är någonting som vördas i vårt samhälle, och att jag tagit till mig den uppfattningen mer än de flesta. Det innebär nu inte att den inställningen är bra i sig, den kan leda till stora problem ibland. Rent objektivt skriver Ström ingenting som inte flera feminister innan sagt om män, och då både grövre och värre.
[...]Det är väl belagt att inbördeskrig och etnisk rensning försiggås av en förberedelse, det man brukar kalla ”exkluderingens psykologi”. Den process som leder fram till att grupper och individer betraktas som syndabockar, som människor med lägre värde och färre rättigheter, sker inte över en natt, men när bollen väl är satt i rullning kan det gå snabbt.[...]Retoriken går ofta ut på att ”dom” har bestulet oss på något – pengar, makt, status. Om ”dom” förlorar vinner alltså ”vi”. ”Vi” får högre status genom att ”dom” föraktas, ”vi” får mer makt genom att ”dom” utesluts.
Om det finns någon grupp i samhället som föraktas idag är det tyvärr unga killar och medelålders vita män. Tycker det är fruktansvärt hur öppet det där kan ske ibland.  Tyvärr tycker jag Heberleins resonemang fångar dagens radikalfeministiska diskurs i ett nötskal, lite synd bara att hon inte inser det själv.  
[..]Det latenta, passivt aggressiva kvinnohat som både män och kvinnor bär måste problematiseras. Män lyssnar på män. Män vill bli respekterade av män, beundrade av män, smickrade av män. Kvinnor vill också bli respekterade av män, beundrade och smickrade: inte för sin sex appeal utan för sin intellektuella förmåga. Det vet männen.[...]
För det första har jag aldrig sett antydan till detta "latenta, passivt aggressiva kvinnohat" som Heberlein beskriver. Låt vara att jag lever lite i en bubbla men....jag har verkligen aldrig sett tillstymmelsen till det.

För det andra så vill vi ALLA få bekräftelse och bli behandlade som sexobjekt ibland. Både jag och Ann Heberlein skulle sannolikt bli väldigt besvikna om vi aldrig fick den bekräftelsen :)

Men det är klart fel att BARA behandla någon så, utan att ge honom/henne erkännande för sina andra kvalitéer. Eller att göra det när personen klart och tydligt signalerat att det inte känns okej för den delen ^^

That's it I guess!

Hansson out.

söndag 18 mars 2012

citat som ska odödligförklaras ^^

"Precis som artikeln antyder, är lösningen på Libyenkrisen naturligtvis att övertala Khadaffi att han måste medvetandegöra de genusvetenskapliga aspekterna på hur den patriarkala könsmaktsordningens inbyggda föreställningar om den heteronormativa maskulinitetens tolkningsföreträde har förhindrat en kontextualiserad problematisering kring de förhärskande strukturer i samhället där manlighetens socialiserade drifter görs normbildande och genom dolda härskartekniker osynliggör den radikala feminismens konceptualisering av kvinnligheten som offerroll samtidigt som den genusteoretiska ideologin ersätter sin eventuella mikroskopiska verklighetsanknytning med bludder."

Källa: http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/01/f-rest-llningar-om-maskulinitet-bakom-svenska-jas-insatsen-i-libyen

framtid

Håller på och filosofera litegrann om framtiden. Vad är det jag vill egentligen?

Funderat på läkare, men det känns lite som....bilmekaniker typ. Bara det man har att göra med människor istället. Dessutom vet jag inte om jag skulle få sätta mig in i saker så pass djupt som jag skulle vilja. Funderat innan på typ biomedicinare, men det ska vara typ omöjligt att få jobb utan minst masterexamen....och då kan man nästan lika gärna plugga läkare i alla fall.

Finns det ngt annat vettigt på samma område? Journalist kanske, med inriktning på naturvetenskap?


Tänkte litegrann på journalistyrket i allmänhet....tror det skulle kunna vara kul, man vill inte bli en sådan där jävla kändisjournalist som ständigt måste trycka mikrofonen i ansiktet på folk. Jobba på ngn mindre, oseriös tidning typ Slitz/Moore? Eller frilans?

Egentligen skulle jag vilja jobba för min egen organisation eller så... Tänker typ ngt som har med seduction/självutvecklingsrörelsen att göra, fast kanske mer vinklat till osäkra barn/ungdomar....det är ju dom som verkligen behöver det ^^

Känner mest den hjälpt mig sjukt mycket och fått mig att känna mig så jävla empowered.....och då har jag inte ens gett mig in i det på allvar, har liksom bara skrapat på ytan i ngn månad eller två.

prioriteringar....

Jag tror det beror lite på vad man prioriterar....

Man kan välja att skriva en jävligt bra och ambitiös uppsats, men det kommer att kräva att man lägger tid och energi på det, att man gör det till sin högsta prioritet. Att man söker egen litteratur, skriver skiten själv och ditchar handledaren om han eller hon inte håller med/personkemin inte funkar.

Så det går, jag vet det, jag har gjort det förut. Men jag vet inte om jag har den tiden och motivationen just nu. Egentligen borde jag bara plocka ett förslag från "for dummies"-listan, köra på det och få godkänt. De som gör det har faktiskt en enorm jävla fördel, de kan använda kursmaterialet till allt, och behöver knappt ens göra ngn egen research ^^

I motsats till mig då, som brukar få röra mig in the scientific wilderness.....tycker verkligen inte om etablerade sanningar, regler och arbetssätt. Tycker i stort sätt alla samhälsvetenskaper (i varje fall stats, soc och genus) är så pass inavlade att de knappt är användbara, och helst vill jag bara reshapa allting i min egen image ^^

Det är en fråga om vad man prioriterar som sagt ^^

Men om jag skulle välja att faktiskt jobba med sådant här tror jag det skulle vara bra att faktiskt skita i konventionerna. Jag vill i sådana fall vara en Bra, Självständig och Alternativ forskare, inget jävla mähä.

lördag 17 mars 2012

vägledning?

Känner jag helt tappat perspektivet just ni, vet knappt vad jag gör här och varför längr...

Känner mig bara trött, pallar inte tänka, finns bara så mycket skit att ta tag i.
 
Fine, jag kunde stått ut med en sugig kurs, och t.o.m att vara engagerad upp över öronen i annat skit samtidigt.....been there done that.

Men jag klarar inte av att hela tiden behöva undra om jag inte borde vara någon annanstans, om jag inte borde skita i allting och bara typ paniksöka läkarlinjen/biomedicin eller plugga typ socialantropologi, eller jobba eller göra ngt annat.

Att jag måste ifrågasätta mig själv. Inte bara ibland utan typ hela jävla tiden ^^

Antar en hel del av det här beror på att jag gått emot mig själv så pass mycket.....Om du går emot dina impulser och gör någonting  som känns fel bara för att [infoga dålig undanflykt här], är det då ett under att impulserna sedan inte finns där för att guida dig längre?  Om det inte ens logiskt sett går att rättfärdiga, men du gör det ändå, är det då ett under att intellektet inte finns där när du behöver det?


Om man gått tillräckligt långt bort från "sig själv" vill säga. Men jag tror det kan vara lätt hänt...



You aint seen nothing yet om ni tror jag obsessar över det här ^^

fredag 16 mars 2012

Aggro

Kommer nyss från....ett inte särdeles givnde möte med min handledare.

Jag ville först skriva om kvinnans sociala makt (medelst intervjuundersökningar!) men det gick inte hem. Efter mkt om och men gick jag med på att skriva om politiska ungdomsförbund, typ om centralisering coh medlemsengagemang (Om du inte har rätt att göra "något" som enskild medlem, varför ska du då engagera dig?)

Men killen (och tjejen, även hon medskyldig) är fast besluten att inte låta något som helst inslag av kreativt tänkande smita förbi, för om vi skriver någonting som ngt handledaren inte är insatt i blir det liksom jobbigt, och då vet dom inte hur dom ska hantera det.

Blir man trött? Är det ett under att svensk (och internationell också för den delen) samhällsvetenskap verkar ha stått och stampat på samma jävla punkt ända sedan fucking jävla sjuttiotalet?

Jag pallar inte med det här. Jag vet att jag egentligen inte är tillräckligt engagerad för att bry mig men...om jag INTE engagerar mig och gör något vettigt av det kommer det bara att bli ÄNNU jobbigare och jävligare.

Jag vill inte skriva en uppsats jag varken tror på eller är intresserad av.

Not again