Brev till Gudrun

Skickade detta efter Gudruns senaste debattartikel i expressen, tillgänglig här. Får hoppas på svar! 

---------------------

Hej Gudrun!

Jag tror säkert kvinnors rättigheter är värda att kämpa för. Men skulle ändock vilja be dig om lite intellektuell hederlighet. Jämställdhetsdebatten blir många gånger infekterad, och då är det bra att hålla sig saklig och objektiv. Du har tidigare påstått att mäns våld mot kvinnor skördar fler offer, än alla världens epidemier. Detta är någonting som bara inte stämmer.

År 2004 hade 1.7% av alla kvinnliga dödsfall, dött till följd av våld. Då har vi räknat med alla former av våld, inklusiva självmord och krig. Samma år hade 4,9 % av alla kvinnliga dödsfall, varit enbart på grund av den pågående aidsepidemin. Lägger vi sedan  till diarresjukdomar (t.ex kolera) och vanliga barnsjukdomar (t.ex mässling), är vi raskt uppe i över 10%

Du har också sagt att fler kvinnor dör till följd av mäns våld mot kvinnor, än de som sammantaget dör i militära konflikter. Det är en vilseledande formulering, som antyder att både kvinnor och män inkluderas. Sammantaget hade 155 000 män, och 17 000 kvinnor fallit offer för krig år 2004. Samma år hade 114 000 kvinnor fallit offer för "övrigt våld", dvs mindre än det totala antalet dödsoffer i krig.

Siffrorna kommer från WHO's officiella statistik, "The World Health Report" från 2004.
http://www.who.int/whr/2004/annex/topic/en/annex_2_en.pdf

Jag är givetvis öppen för att denna statistik kan vara felaktig, eller att 2004 t.ex kan ha varit ett annorlunda år. Har du saklig krititk mot WHO eller deras arbetssätt (samt har tid/ork att dela med dig av densamma) så kommer jag givetvis att lyssna på den.

MvH/Magnus

Akademiker och mansrättsaktivist.

Edit:

Gudrun vill inte bemöta den specifika kritiken, men hänvisar till helheten, samt till en sida hos FN:

http://www.unric.org/sv/aktuellt/26333-206-krossande-moejligheter.

Vill ändock ge Schyman cred, för att hon faktiskt besvarar sina kritiker.

Maskulinitet och skolskjutningar?

Snubblade på följande post av Anita Sarkeesian, alltså en av tjejerna i gamergatekontroversen:

"Not a coincidence that it's always men and boys committing mass shootings [...]"

"We need to seriously adress connections between violence, sexism and toxic ideas of manhood before men and boys commit more mass shootings." 

Kollektiv Skuld alltså, om budskapet inte gick fram.

Kommer i fortsatta resonemanget utgå från att de obekräftade utsagor som Anita bygger på faktiskt stämmer, dvs att Fryberg först hade blivit nobbad av en tjej, och att han därefter sköt just den tjejen, skadade fyra andra elever svårt, för att slutligen ta sitt eget liv.

Anita påstår att Frybergs föreställningar om manlighet, och de föreställningar om våld/sexism som hör till sagda föreställning, är att beskylla för allt detta.....och jag tror att det stämmer.

Många killar (jag är "inte" oskyldig till detta) mäter sitt värde (self-worth) i just kvinnlig uppskattning och bekräftelse. Det kan få tragiska konsekvenser...både för killen själv, och alla runtomkring. Jaylen hade (liksom Elliot Rodgers) bevisligen en väldigt dålig mansbild. Han tyckte sig inte vara värd någonting, utan just den här tjejens bekräftelse. I syfte att upprätta någon liten del av sitt (upplevda) värde, valde han därför att hämnas. På den som tagit hans värde ifrån honom. Att istället för värdelös framstå som farlig, potent. Som någon man bara inte trampar på på det sättet.

Det står klart att detta är en tragisk, och väldigt ohälsosam inställning. Problemet är bara att Anita själv ger stöd åt den inställningen med sitt kollektiva skuldbeläggande. Hon anser män och manlighet inte är värda någonting, utan kvinnlig och feministisk bekräftelse. Inte om de inte anpassar sig, till hur kvinnor och feminister vill att de skall vara.

Ang. Badgerpod Nerdcast 11

Idag avverkat socialtjänstlagen, LSS, LVU och LVM. Till skillnad från statistiken känns detta faktiskt....både nyttigt och användbart. Avslutade dagen med BadgerPod NerdCast 11: #Gamergate, DiGRA and miscellany.

Bjuder på några intressanta utdrag:

Noah was really fascinated by a concept I put forth: The reason why people use the typical white/brunette straight male as a main character is because they don't have baggage. There's nothing stopping people from just stepping into their skin, and sorta wearing them as a exoskeleton. They're basically a cardboard cutout. We don't think that men, white straight and for whatever reason brunette, have an internal live to speak of. So they can just excavate them out like a warm...papaya? [...] and in order to adress diversity in gaming, we have to adress that.

Aldrig tidigare hört det argumentet. Tjejen fortsätter argumentera för att saker riskerar bli "fel" om karaktärer med annan etnicitet eller kön/sexualitet/könsidentitet introdcueras. Man kan då alltid anklagas för att ha gjort det "fel". Den typiska vita/bruna heterosexuella mannen antas dock vara så pass opersonlig (inte ha något "baggage"), att det inte för någon risk med sig.

One thing that drives me crazy is that men seems to lack a sense of brotherhood [...] they are there, to serve as human shields for the womenfolk. And it doesn't matter if the womenfolk are right, it doesn't matter if they're just. [...] They deserve protection. And if you're going to be a good man, then you'll have to protect them.

Det stämmer väl...väldigt bra med min egen upplevelse. Män och killar anses allmänt vara mindre värda socialt, än vad kvinnor tjejer anses vara. Till på detta verkar män (fler feminister har faktiskt klagat på detta) inte ha någon riktig kollektiv identitet. De känner således ingen Kollektiv Skuld, men inte heller någon kollektiv skyldighet mot resten av männen. Således ställer inte män upp för andra män, utan för kvinnor, för att få uppmärksamhet och bekräftelse.

There's this woman being beaten by the police. But the moment her garnment falls open, and they can actually see it's a woman, another police officer pushes the first one away. They both cover her up, and escort her back to safety. This whole time, a guy 15-20 feet away has his head absolutly stomped on.

Videoklippet Karen talar om är alltså från protesterna på Tahrirtorget, och kan återfinnas här: https://www.youtube.com/watch?v=oua2y11BMxw

Efter att klippet publicerats, går tusentals kvinnor (och män som beskyddar dom)ut och protesterar, för att en kvinna, någon som alltså varit  förtjänt av beskydd, blivit angripen och slagen medvetslös. Jag kan (emotionellt sett) faktiskt sympatisera med det...identifierar mig rätt starkt med den där beskyddarrollen. Men jag tycker inte det är bra att både kvinnor och män själva verkar se män som...just så "expendable" på något sätt. Någon man kan misshandla/förgripa sig på utan större samvetsbetänkligheter, och några man kan bestämma sig för att offra för ett högre syfte, som man ofta gör i konflikter värden över.

Right, hoppas det inte blev alltför tungt och politiskt!

Klippet hittar ni här: https://www.youtube.com/watch?v=OwYwO2RC7_o

Lite om ADD

Läst en del om ADD på sistone, alltså Attention Deficit Disorder. ADHD utan hyperaktivitet.

Känner igen mig en hel del. Hjärnor med ADD producerar inte tillräckligt med dopamin. Kontentan blir att du alltid känner dig otillfredsställd, alltid är på jakt efter "det" som skulle få det att klaffa. Vare sig det nu månde vara ett nytt spel, en ny identitet eller en ny karriär. Du blir också märkbart tankspridd och lättdistraherad, dessutom blir avståndet mellan tanke och handling väldigt stort, du får s.k igångsättningssvårigheter.

Det stämmer in som sagt. Vanligtvis har folk med ADD dock svårt att klara gymnasiet. Då ska vi inte ens tala om högre studier, såsom universitet och högskola. Måste befinna mig någonstans vid "the extreme end of the spectrum" i sådana fall (se exempel).

ADD, eller någon avart på det, skulle faktiskt kunna förklara en del av min konstanta förvirring. Det skulle förklara hur lång tid det tar för mig att koppla om efter en vanlig arbetsdag. Det skulle förklara hur extremt jävla sömnberoende jag är. Det skulle t.o.m förklara mina skumma reaktioner på alkohol. Det är nämligen någonting som i första hand påverkar arbetsminnet, symptomen skall dessutom förvärras, både av sömnbrist och av alkohol.

Nu "är" jag visserligen väldigt speciell. Och det finns flera psykiatriska diagnoser jag kan relatera till. Aspergers (light), ADD (light), HSP. Varför inte Alexithymi?

Med detta sagt. Man skall vara försiktig med att hänvisa sina problem till sådant här. Blir märkbart mindre förvirrad bara av att skriva sådana här inlägg, sätta ord på saker. Att prata med folk för den delen, om det är rätt sorts människor. Det skulle, med andra ord, kunna vara mitt agerande (eller brist på detsamma) som orsakar min förvirring. Inte själva förvirringen som orsakar agerandet.

Dryga jobbfanskap

Gick över med vilsen tant igår till andra avdelningen. Väl där ser jag farbror B krypa runt på golvet. Jag ogillar skarpt att gå över någons gräns, men misstänkte B kanske inte kröp runt därnere just av fri vilja.

"Har du ramlat B, vill du komma upp?"

"Jag leker låtsasleken, på riktigt!", säger B argt och kryper vidare.

Jaha, det hjälpte ju.....jävligt mycket. Or not.

Ser mig förgäves om efter ordinarie personal. De verkade dock ha gått upp i rök, lagom nu till frukostrasten. Stod och övervägde var de kunde tänkas ha gömt sig någonstans, då plötsligt L, boendets sjuksköterska dyker upp bakom mig.

"Vad gorrr do, varforr du inte säga till? Du vända, du vända!"

Försöker förgäves dechiffrera andra delen av budskapet. Vända någon? Vem fan då?  Ger till slut upp och bestämmer mig ignorera detta tills vidare. Jag hjälper L att sätta B upp i rullstolen, innan jag återvänder till min surt förvärvade frukost. Finns ingenting kvar att göra, och jag avskyr att stå och vela.

Efter fem minuter kommer L in. Han tittar allvarsamt på mig, går långsamt fram, och lutar sig framåt över bordet. Han pratar långsamt och tålmodigt, barnspråk liksom.

"serr du någgon på golvet, så gårrr du inte in och vända. vi gorra inte så".

Han fick det alltså att framstå som om jag inte bara dröjt att ta rätt beslut, utan att jag dessutom skitit i B, och gått raka vägen tillbaks till frukosten. Detta dessutom inför två medarbetare och avdelningschefen.

That kinda fucked me up.

Inte nog med de rent personliga aspekterna, det skulle i och för sig vara illa nog. Stört mig på detta i två dagar nu, jag måste stå ut på stället flera veckor till.  Men dessutom kommer jag antagligen få en dålig jävla referens, om jag tar det så kallat schyssta alternativet, och bara låter det här passera.

Drygt värre alltså. Ska försöka ta ett snack om det här, tonvikt alltså på försöka.

Introvert - Den tysta revolutionen

Reflektioner angående "Introvert - den tysta revolutionen", av Linus Jonkman.

Det stämmer att vi förväntas vara mer extroverta idag. Folk följer normen, även då de inte förstår den. De gör vad som förväntas. Folk samlas och "festar", för att det förväntas. Man drar ut, och hoppar på dansgolvet, för att det förväntas. Vid flera sådana tillfällen, har faktiskt jag varit mest kreativ och drivande. Detta då jag vet vad jag själv behöver för att ha kul, jag kan se vad som saknas.

Det "har" bliviet lättare att vara introvert. Skulle aldrig fått så stort utrymme att uttrycka- och förverkliga mig själv annars. Inte utan blogger, afvm och...en del andra kanaler. Samtidigt har en del "bra" kanaler för introverta människor försvunnit.

Föreningskulturen är någonting bra och någonting givande. Med dess krav på fullständig demokrati, och att alla ska komma till tals. Tyvärr domineras merparten föreningar numera av slaviska lämmeltågsmänniskor, utan ett uns av självständigt tänkande. De tar åt sig vad andra människor tänkt, utan att själva riktigt analysera saken, och komma fram till någonting eget.

I think that's just sad.

Jag tror...att jag på många sätt är mer extrovert än introvert. Får energi av att dela med mig, både av känslor och tankar. Har alltid blivit fel, då jag inte kunnat göra det ordentligt. Det är  livsviktigt för mig, att hitta människor jag klickar med. Se upp till och identifiera mig själv med. Sedan är jag väldigt dålig på att leva ut den sidan, men det får kanske vara en annan sak. Personighet säger någonting om vilka drivkrafter du har, inte hur bra du är på att tillfredsställa dom.

Överlag, så tycker jag författaren blandar ihop det där. Var dina drivkrafter ligger, och vad det är du är bra på. Är inte "bra" på snabba ordväxlingar, och känner mig fruktansvärt rostig socialt. Men det blir inte mindre viktigt för det.

Så om vi sammanfattar; Drivkrafter och begåvning är två olika saker. Mina drivkrafter är i huvudsak extroverta. Min begåvning, eller mitt sätt att fungera, ligger i huvudsak på det introverta området. Förberedelser, planering, djupförståelse.

Sanktioner vs missiler

Liten reflektion:

Sanktionerna mot Gazaremsan är, som Israel hävdar, inte dödliga. Mat och förnödenheter kommer in. I varje fall det nödvändigaste. Det som skadas, är framförallt Gazas ekonomi. Dess möjlighet att exportera, importera och producera. Det som också skadas är dess värdighet. Det innebär en ständig förnedring, att få leva under någon annans kontroll på det sättet.

På samma sätt kan man tänka om missilattackerna gentemot Israel. Skadan på marken är försumbar. Däremot är den ekonomiska skadan väldigt stor. Missilerna Hanas tillverkar kostar några tusen dollar. Missilerna järnkupan (The Iron Dome) använder för att skjuta ner sagda missiler kostar upp till femtiotusen. Likaså är den psykologiska skadan väldigt stor. Stora delar av Israels befolkning (hörde upp till en tredjedel?) får varje dag sitta i skyddsrum, och bli beskjutna i sitt eget land.

Undrar om det här kanske är meningen med Hamas raketattacker? Inte först och främst att döda, men att hämnas för de ekonomiska/psykologiska konsekvenserna av Israels blockad? Tvinga Israel att uppleva lite av samma sak?

Disclaimer:

Finner både Hamas och Israels strategi både skadlig och kontraproduktiv just nu.

Greed is Good

Skulle förnya mitt abonnemang idag:

[...]

"Vill du ha en ny telefon också?"

"Iof funderat på ngn vattentät, Xperia Z typ"

"Den har jag också, ta xperia Z Compact, den är grym!"

"Hur mycket kostar det?"

"150 kr extra i månaden, under 24 månader"

"Då tjänar jag mer på att faktiskt köpa telefonen?"

"Jag lägger på min personalrabatt! Då blir det 500 kr billigare!"

"Jaha?"

"Då säger vi så? 349 kr i månaden?"

"Vänta nu lite, hur mycket är abonnemang och hur mycket är telefon?"

"249 kr abonnemang och 100 kr telefon."

"Det är ju 70 kr dyrare än alternativet? Måste bli typ 1500 kr över 24 månader?"

"Ska vi säga så?"

"Nej, i sådana fall betalar jag 4500 kr sammanlagt, för någonting jag kan köpa för 3200 på pricerunner. Jag vill ha budgetvarianten. 179 kr/månaden tack. Ingen telefon.

Queertopia - Avslutning

Fanns många bra saker på QFS/queertopia, tyvärr avslutades träffen rätt...obehagligt tyckte jag.

Det var först poetry slam. Ett gäng tjejer som, mestadels, berättade om att få gränser korsade, bli utnyttjade och våldtagna på olika sätt.

Okej, fine. En erfarenhet som många har. Men jag får riktigt dåliga vibbar av det. Det ingår liksom i min roll (som faktiskt biologisk kille) att våga korsa de där gränserna. Se någon i ögonen, sätta mig ner och prata. Riskera att göra det varje dag, att korsa någons gräns. Det är rätt jobbigt bara som det är. Och kan du inte göra det, så kan du inte längre fungera. Du undviker prata med folk, kryper ihop. Du undviker se på dom. För någon kan ta illa upp.

Så jag vill faktiskt inte höra sådant där. Inte från någon som inte har koll. Inte från någon som inte har respekt för det.

Men fine. Det kan vara viktigt att diskutera. En erfarenhet många har, både killar och tjejer. Men om vi tvunget ska belysa en sådan grej, kan vi då inte också belysa saker med mannens väsen/sexualitet, som vi faktiskt tycker är positivt?

Mot slutet av kvällen var det Feministisk Kampsång. Det häcklades friskt med män och mansrättsaktivister, som uppmanades "förgöra sig själva", och självklart även med högerfolk i allmänhet. Dessa kan självklart inte vara queer (!!!).

Jag respekterar faktiskt rätt mycket av vad QFS hade att komma med. Respekt, för såväl sexualitet och könsidentitet, som rent politisk identitet, och viktiga principiella ställningstaganden. Pronomen som man föredrar. Sätt att få komplimanger. Småsaker, som kan vara väl så viktiga för någons identitet.

But it's a two-way-street. Skall jag ge någon så pass mycket respekt, och anpassa mig så pass mycket...då har jag också rätt att vänta mig någonting tillbaka.

I varje fall någon form av grundläggande respekt för vem jag är.

Mer om QFS

Right i ett tidigare inlägg, har jag skrivit lite om min vistelse på QFS. Alltså Queerfeministisk samling, som hölls under tre dagar i Nacka, utanför Stockholm.

Här kommer andra delen, kopierad (typ!) direkt från dagboken!

..........

Dagen har ändå varit rätt givande. Pratat väldigt mycket om just identitet, hur man känner- och hur man identifierar sig själv. Förvånande många, nästan nittio procent ser det här med queer som någon form av politiskt ställningstagande. Det är långt mer än jag någonsin hade förväntat mig. Och som jag tidigare varit inne på, är det inte någonting jag riktigt håller med om.

En sak som kom upp återkommande gånger var kroppar och kroppsspråk. Varken jag eller den enda andra killen i gruppen kunde relatera...men alla tjejer var extremt medvetna om det här. Hur de kunde modifiera sitt kroppspråk, till exempel, för att ge ett annat intryck till mottagaren.

Och jag misstänker väl...

Att man som tjej mycket oftare blir uppmärksammad, både för sin kropp och sitt kroppsspråk. Får mer feedback, och blir påmind om det på ett helt annat sätt. Inte bara om det, utan om identiteten din kropp och ditt kroppspråk för med sig. Och därför blir också dissonansen mycket större mellan hur du verkligen identifierar dig, och hur folk väntar sig du ska vara.

Och det är...enligt den logiken därför (fler) tjejer bryr sig så pass mycket sådant här. Blir mycket mer påtagligt. Blir någonting man måste ta ställning till, antingen för eller emot.

Well, typ.¨

Bah, om politik igen

Ännu en krönika från DN:

"Vi måste kunna diskutera utan att de kränkta männen kväser all intellektuell utveckling med mejl"

....skriver Hanna Hellquist i en lång och...inte särdeles genomtänkt tidningsrubrik. Kanske, tänker jag, kunde vi tänkt samma sak om kravallerna i Göteborg, under EU-toppmötet?

För demonstanterna där var också arga, också kränkta och upprörda. Märkligt nog tycker vi "inte" ( I vart fall inte vänsterintelektuella journalister!)  att dessa kränkta vänstermänniskor "kväste den intellektuella utvecklingen", vare sig med mejl eller gatstenskastande. De olika åsikter som yttrades, kunde tvärtom tolkas som viktiga inlägg i debatten, någonting som förde den framåt. Om EUs fokus på företagen till exempel, om mänskliga rättigheter.

Även om ingen saklig kritik över huvud taget hade funnits mot systemet. Hade ändå själva känsloyttringarna under veckan varit viktiga att ta fasta på. De säger nämligen någonting viktigt. Om vanliga människors skepsis mot systemet, dess bristande legitimitet, och dess bristande folkliga förankring.

Saker varje politiker med självaktning måste ta hänsyn till.

I'm just saying?

Framtid igen

Känner, mig trött, förvirrad. Skolan slut, vad göra nu?

Ska kolla med studievägledningar, iaf det som är planen. Psykolog och läkare var liksom ett experiment. Så det var tänkt. Efter ett års kringflummande, så skulle jag äntligen Bestämma Mig. För en plan jag faktiskt kunde tro på. Ingen av programmen var egentligen särskilt långsökta. Jag skulle bli en bra läkare, och det finns dessutom utrymme att inrikta sig. Bli forskningsläkare, whatever.

Inte heller psykolog var eg....helt feltänkt. Ämnet verkar...bara skit ärligt talat, men inriktningen är rätt, i.o.m det är framförallt personlig utveckling jag är intresserad av.

Vad jag känner nu är mer eller mindre fullständig förvirring. Känner jag kört över min intuition, och sakerna som motiverar mig hela terminen...hela året, för att vara rättvis. Sedan ska jag plötsligt plocka fram båda två igen, nu när jag känner de behövs?

Kanske lite emo/överanalytisk. Kanske upplevs som hoppig, chasing butterflies?

Jag vet faktiskt inte det. Haft samma mål framför ögonen i flera år. Schysst deltidsjobb, möjlighet att engagera mig i saker jag bryr mig om, och möjlighet att jobba med mig själv. Punkt.

Mord och sex.

Läste en smått obehaglig krönika om massmordet i Isla Vista, Kalifornien. Var alltså killen som sköt ihjäl sex personer, och begick självmord efteråt. Han angav i sitt självmordsbrev, att den största anledningen var hans misslyckanden på kärleksfronten.

Hanna Fahl, som skrivit artikeln, menar dådet var ett utslag av mäns självupplevda äganderätt till kvinnor. Elliot Rogers skrev nu i sitt manifest att han vill hämnas på just kvinnor. Dock får vi inte glömma att fyra av de sju dödade faktiskt var män.

Elliot Rodgers största failing var inte hans längtan efter kärlek och respekt. Inte heller hans känsla av att ha gjort sig förtjänt av den. Det var hans självupplevda rätt att ta deras liv som hämnd för att inte ha fått vad han ville ha.

Ingen frisk människa gör såhär. Det står fullständigt klart att Rodgers hade stora problem, både på det sociala, mentala och för den delen sexuella planet. Det står också klart att Rodgers förlorat allt hopp. Han såg inget ljus i tunneln längre, det fanns ingen väg ut.

Där tycker jag Fahl missar en viktig poäng. Vi måste lära oss se män som Elliot Rodgers, utan att trivialisera vare sig dom eller deras problem.

Vi måste ge dom en väg ut istället, en väg framåt.

Utvecklingspsykologi

Det finns diverse verklighetsfrämmande utvecklingspsykologiska teorier, med tillhörande verklighetsfrämmande stadier. Kommer här presentera någonting faktiskt användbart.

1. Skoltid och Uppväxt

Denna åtföljs av olycklig kärlek, identitetskriser och ständigt molande ångest. Det var inte speciellt för just dig. Det gällde verkligen alla.

2. Förvirring

Efter skoltiden inträder arbetslöshet, sysslolöshet och förvirring. Den tidigare så ordnade tillvaron har försvunnit, och snart också alla vänner och bekanta. De man lärt känna sedan tolv år tillbaka. Man hankar sig fram genom att göra lumpen, ta ströjobb och på något sätt försöka hitta sin plats i den nya tillvaron.

3. Första jobbet

Det kan komma på caféet, hemtjänsten eller efter en treårig utbildning. Den man tog liksom i brist på bättre. Men första riktiga jobbet har man skaffat själv, och inte genom mammas kontakter. Det är någonting man står ut med, om än inte någonting man vill syssla med resten av livet.  Det är någonting som ger en känsla av självständighet. Det ger dig alltsomoftast också en bättre självkänsla och dessutom en bättre känsla för vem du är, och vad du är bra på.

4. Mognad och nästa steg

Efter ett år eller fem på jobbet börjar man vilja ha mer. Man vinklar in sig mer på det man verkligen känner för. Med tryggheten från första jobbet i ryggen, kostar man på sig att chansa. Man startar eget företag, tar ett nytt program eller vidareutvecklar sig i jobbet. Är man elektriker, kan man väl lika gärna bli ingenjör, liksom.

5. Äktenskap, Ålderdom och Ond Bråd Död. 

--------------------

Lite så jag ser på saken.  De flesta jag gått med, antingen på psykolog eller läkare, har kommit dit först efter att ha gjort någonting annat. Tagit master i ekonomi, eller antropologi. Drivit eget företag, varit finanschef. De har redan åstadkommit någonting, liksom deras andra karriär de är inne på.

Det stör mig, jävligt mycket faktiskt. Jag har letat i...tre år sammanlagt efter det där första, riktiga jobbet. Någonstans att slappna av. Utvecklas, tjäna pengar och hitta mig själv. Jag har varit där, fast bara inte kunnat hålla mig kvar.

Och det är dit jag fortfarande vill. Skaffa lägenhet bil, självständighet liksom. En riktig grund att stå på, och någonting att jobba sig vidare ifrån.

Men jag har aldrig kommit dit, är nog fortfarande fast i förvirringsstadiet.

Svensk jämställdhetshistoria!

Från dagens föreläsning:

Abort gjordes lagligt i Sverige 1938, men först gick bara att få tillstånd vid särskilda skäl. Vid incest eller våldtäkt, eller om kvinnans liv var i fara. Men 1946 förändrades lagen, man kunde nu söka på även sociala skäl. Om det fanns skäl att tro att graviditeten kunde påverka kvinnans materiella eller sociala situation åt det sämre.

Tanken var god, men läkarkåren vid tiden var mangrannt mot abort. Ansökan var dessutom tvungen att godkännas av först en gynekolog, och sedan en psykiatriker, efter att först blivit processad av socialtjänsten. Läkarna ställde sig typiskt sett negativa, och kvinnans skäl bedömdes ofta som mindre trovärdiga. I tveksamma fall, var praxis att först ge avslag, och invänta ”avslagssvar”. Ett positivt sådant var samma sak som ett självmordsförsök från kvinnans sida. Först då kunde tillstånd beviljas. Praxis liberaliserades efter hand, i takt med att läkarnas moraluppfattning förändrades. En riktig ändring kunde dock inte ses förrän femton år senare, i början på sextiotalet.

De flesta abortförespråkare på denna tiden var män, de var unga liberaler och socialister, som såg abort som en fråga om frihet. Att själv få bestämma över den egna kroppen. Ett praktexempel var FPU:aren Hans Nestius, som även var redaktör för tidningen Ung Liberal. Nestius förmedlade kontakter med läkare i Polen, till över tusen svenska kvinnor.

Nestius blev sedemera gripen, och hotad med rättegång. I likhet med dagens moralprofeter, ville man även åtala de kvinnor, som begått moraliskt tvivelaktiga akter i utlandet. I detta fall abort. Det blev folkstorm med krav på folkomröstning. En situation som var politiskt ohållbar, i synnerhet för den sittande socialdemokratiska regeringen.

Situationen desarmerades genom en mindre sensation i svensk rättshistoria. Samtliga tusentalet kvinnor, med Hans Nestius i tiden, blev benådade av kungen, på förhand!

Nästan för bra för att vara sant. Läs mer här:

http://www.rfsu.se/no/Sex-och-politik/Fokus-SRHR/Ratten-till-abort/Polenaffaren/

Episiotomi, What?

Jag lärde mig ett nytt begrepp idag, episiotomi. I samband med förlossning, så framgår ibland att tjejen är för trång. För att underlätta förlossningen, så klipper man upp henne, från slidöppningen och ner mot anus. Ingreppet har blivit ovanligare på senare tid, men är fortfarande någonting som utförs rätt rutinmässigt.*

Och det stör mig på något sätt.

Alltså, skillnaden mellan hur kvinnans kropp/sexualitet ständigt alltid idealiseras, och den respektlöshet den sedan verkar utsättas för  i verkligheten.  Ingreppet kan nämligen få rätt allvarliga biverkningar. Tjejen kan spricka upp hela vägen till anus. Med allt vad det kan innebära. Tjejer kan också få svårt att bli fuktiga upp till arton månader efter förlossning.

Vilket också stör mig, brinnande mansrättsaktivism till trots. Jag tycker föraktet mot killars sexualitet idag är någonting fruktansvärt. Ett problem vi verkligen borde prata om och ta tag i. Fast det är nu knappast någonting som blir bättre, bara för att någon annan blir osynliggjord och illa behandlad.

*Det bör nu kanske förtydligas att episiotomi ofta är det bästa av två dåliga alternativ. Tjejen kan annars riskera spricka upp helt okontrollerat, något som kan ge värre biverkningar, och kan få ännu svårare att läka ihop.

Om jobb, AS och särskolor?

Var på jobbintervju på Vipan i februari förra året, fick lite dåliga vibbar av det...

Det var alltså särskolan som eventuellt kunde anställa mig som elevassistent. Hursomhelst hade jag tolkat annonsen fel. Var inte alls gravt utvecklingsstörda autismfall jag skulle ta hand om, det var betydligt lindrigare än så...

"Nej...dom har inte aspergers heller, autismspektrumstörningar skulle jag nog vilja säga att de har. Det och lindrig utvecklingsstörning. Vi får hjälpa dom väldigt mycket i sociala situationer, de tror ofta folk kan läsa deras tankar utan att de behöver säga någonting...sådana saker. Sedan är det klart hela den där pedagogiska biten också" 
  
(fritt återgivet från intervjun) 

Var det nog mest det jag fick dåliga vibbar av. Autismspektrumstörning utan riktig aspergers? Problem med kommunikation och sociala relationer?

Det kunde lika gärna varit mig det handlade om. Nu har jag visserligen haft turen att aldrig ha haft någon utvecklingsstörning, but still....var på allvar meningen att jag skulle ungarnas extra stöd? hur fan skulle det gå till?

Serkan Köse och Sebastian Flygar skrev i SvD för ett tag sedan att särskolan borde slopas. Dels för att ingen ska känna sig utpekad, men dels på grund av följande anledning:

I den reguljära grundskolan och i gymnasiet finns redan elever med ADHD, Aspergers syndrom och autismspektrumliknande tillstånd. Genom att samordna skolformerna kommer resurserna att kunna hjälpa alla barn att kunna utnyttjas mycket bättre.

Det har jag större respekt för.Vad jag störde mig mest på, efter intervjun, var att det tydligen finns en kunskap därute, även om lindriga autismspektrumstörningar, och vilka problem de kan föra med sig. Det är bara det att den inte finns dokumenterad, att den inte finns lättillgänglig. För är du smart är det ingen som bryr sig, dom bara dumpar dig på naturvetenskapliga- eller samhällsvetenskapliga programmet.

Om vi nu skulle samordna skolformerna, så kanske resurserna också skulle "samordnas bättre". Who knows? Vi kanske skulle få ett system där sociala svårigheter bedöms separat från intellektuella, fast kunskapen om båda finns under samma tak.

Det kanske är någonting värt att hoppas på?

Om identitet!

Jag var på Queerfeministisk samling (QFS) för ett tag sedan, och gjorde en ansats att vidga mina vyer. Kommer skriva mer om det. Jag träffade hur som helst en dansk tjej, jag tyckte var väldigt inspirerande. Jag kommer citera henne rakt av. Vi snackade bland annat om identitet och värdet att ifrågasätta sig själv. Är någonting många människor gör, och känner att de "måste" göra. Men kan man verkligen göra det, om man inte ens vet vem man är? Borde man göra det?

“I feel that the first thing you must do is to accept yourself, and all of your kinks and sides...no matter how objectionable or stereotypical those might be. After you've done that, and only then, you can begin to question those beliefs.”

Tyckte det var väldigt vackert sagt. En sak som också kom upp var när identiteten blev "klar", när den var färdigtänkt liksom.

“I used to believe that...when I was forty, I would be totally at peace with myself. That I would finally have found myself. That at that point in time, there would be no angst and no question marks left. I've come to realize instead that...perhaps I'll never be finished. And I've come to view this as an interestiong journey, instead of just a source of frustration.”

Önskar jag också kunde se det lite på det sättet. Har alltid själv haft en väldigt flytande identitet, haft väldigt svårt att sätta någon stämpel på mig själv, hitta en kategori, en identitet jag verkligen kan stå för. Och det blir rätt jobbigt, det är liksom någonting vi behöver. 

Eller det är iaf så jag tänkt hittills. Det var ett inspirerande möte, och jag skall försöka ta med mig det!

Om blind tro

Min mormor var född på...1900-talets början någon gång. Hon kom från Norge, och hon hann uppleva båda världskrigen. Vid ett tillfälle blev en bro sprängd av några norska partisaner, medan oklart antal nazister passerade.

Vet inte vilka det var, vet inte vad de gjorde där, eller ens vet bara om det som mamma återberättat.

Att en av soldaterna, indränkt i brinnande olja, förtvivlat började ropa på hjälp.

Inte från Gud. Från Hitler. Han bönföll Den Stora Führern att nedstiga från himlen och komma och hjälpa honom. Kunde riktigt se det famför mig.

"Mein Führer, rette mich!"

Det gjorde intryck på mig. Hur mycket du än vill tro, hur mycket du än brinner för din ideologi..så har du alltid ett ansvar att ifrågasätta. Att alltid tänka själv.

Blir än idag vagt illamående av vissa hymner/lovsånger:

Min Jesus, min herre, Gud det finns ingen som du.
Min lovsång jag ger till dig, mer och mer förundrad av din kärleks djup.
[...]Forma min dag, mitt liv och mitt jag, för alltid vill jag tillbe dig. 

-Ropa till Gud

I alla tider har väl skolbarn fått föra sådant här. Sjunga om Store Ledaren, hans kärleksfulla väsen. Och folkets ovillkorliga lojalitet. Det gör än idag....i Nordkorea.

Lumpen tales - Studio 54

Jag och Sängdahl fick eget rum, Studio 54, som byggnaden kallades. Vi hade samma livsfilosofi, med minimala tvättbyten, långa filmkvällar, och en hälsosam rädsla för okristliga nymodigheter,  såsom Tvååhl och Watti’n. Vi  delade en fascination, för alltifrån BDSM till allmänt nörderi. En gång fick vi ett rosenkindat gruppbefäl att fly hals över huvudet från köket.  

Vi delade också, enligt uppgift, ”ett riktigt sjukt jävla sinne för humor”. Och till följd av allt detta, så blev vi också lämnade ifred av resten av plutonen. En situation, som passade båda parter alldeles utmärkt.

Efter en sex timmars filmkväll kom vi, på okänt sätt in på följande diskussion:

”Men om klonar skiten och säljer det till mindre bemedlade? Transplanterar?”

”Enter Rövhåhrskliniken?”

”We’re so gonna get famous!”

”Byta namn också, bli snuskigt rik!af Röfvenhååhr?”

“Leopold von Aarselschägg! There we have it!”

Funderar fortfarande på några av ideerna. Kan se mig själv på ett skivomslag. I svart lackväst. Röd i ansiktet. Till massornas vrål sjunker vi hatisk,samhällsomstörtande metal. Mot samhället. Mot moralen, mot pungsvett.  Mot allt

.

En kultförklarat debutskiva, med fet röd text mot svart bakgrund 

Rövhårskliniken

Jättekort om våldtäktsfallet i Lund

Jag lovar och svär, skall snart göra någonting vettigt.

Det har alltså varit ett mycket uppmärksammat våldtäktsfall i Lund, och in kan hitta hela domen här. I korthet sade tjejen nej, men då killen trodde hon var inne på BDSM-lekar, trodde han bara det var en del av spelet.

Och....mitt brinnande kvinnohat till trots tycker jag faktiskt resonemanget är felaktigt. Du kan spela motvilja i BDSM-sammanhang då det redan finns safewords att falla tillbaka på. Som dominant part är det ditt jävla ansvar att kommunikation och safewords finns på plats.

Har du inte tagit det ansvaret, och ändå ignorerar någons protester....då är det inte BDSM du sysslar med, då är det våldtäkt. Har man dessutom hinkat i dig tio starköl innan akten, då, ger jag väl inte mycket för killens förmåga att tyda tecken på bästa sätt ^^

För fittstimmens bevarande

Det pågår alltså en debatt just nu om Belinda Ohlssons serie om feminismen. Fittstim - min kamp. Konstigt nog handlar den inte om seriens innehåll, eller ens de viktigaste punkterna folk kritiserat, I varje fall inte ännu så länge.

Den handlar istället om att någon haft mage att ifrågasätta feminismen. Att de s.k antifeministerna spelas i händerna. Att feminismen redan är tillräckligt ifrågasatt ute i vanliga samhället. Att SVT snällt borde sluta sig till ledet, istället för att häckla argt tillsammans med resten av mobben. Feminism, har det sagts, är liktydigt med humanism, och bör kritiseras i lika hög(låg) utsträckning. Att klaga på för mycket feminism, är att klaga på för mycket demokrati.

Fast det är ju inte så det ligger till. Feminism i Sverige är inte att likställa med humanism. Den har en stor inverkan på vanliga människors liv, genom staten och genom utbildningssystemet. Den bör därför snarast få jämföras med andra statsbärande ideologier, som socialism och liberalism. Och är det någon som på fullaste allvar inte vill att dessa, och deras universallösningar inte ska kunna kritiseras? Svensk planekonomi, resp. privatisering till varje pris?

Alla ideologier, och alla idëer måste få lov att diskuteras. Det är att hävda någonting annat som är att hota yttrandefriheten. Att hota tankefriheten, och därmed också själva grunden för demokratin.

Back to the noughties

En stor del av denna blogg, skall självklart nyttjas för bakåtsträvande och kvinnohatande ändamål. Dagen till ära tänkte jag dock göra ett undantag, och dela av mig av en utekväll från The Noughties.

Någon gång på 00-talet

Jag vet inte hur, och inte varför, men på något sätt kom jag in på en myskisk hemmafest, hos en kraftig lesbisk tjej i Ystad. Låtom oss kalla henne L. På ett nästan lika oförklarligt sätt, stärkt utav veggomat, flytande mod och publikens glada tillrop, gick jag helt sonika med på deras krav. Jag gick ner på knä och slet av mig kläderna, inför en tio centimeter hög plastkaktus. Well, den och en sju-åtta främmande människor. Enär det olyckligtvis varken var första eller sista gången detta hänt, var det emellertid enda gången medelst kaktus närvarande.

En storögd lesbisk tjej ville anmäla mig till ”Dance like a butterfly”.

Efter det stack vi ut. Jag och L stack in på typ frälsningsarméns kapell, och snackade missionsresor med pastorn. Eller generalen eller vad det var. Kvällen slutade hos Therese, en vildsint tjej jag både såg upp till och var lite rädd för. Hon snackade kort om nya killen.

”[...]Och nu kan jag inte längre hitta på något skit, för då jävlar.”

Det var uppenbart att det både var någonting hon behövt, och någonting hon längtat efter på något sätt.  Jag visste inte folk tänkte så. I slutet av kvällen rökte jag även på för första gången någonsin. L  sade lugnande till mig:

”Ibland...kan det kanske komma en....grön mupp eller någonting, men det är liksom bara en grön mupp”

Jag hostade lungorna av mig, passade jointen och däckade sedan i Thereses säng. Det var svarta sidenlakan. Kändes skönt, och typ gothigt och alternativt på något sätt.  Somnade till ljudet av Willow, som sedan gick på repeat genom hela natten. 

Mer om feminism och idealisering

Feminister säger visserligen att de inte själva idealiserar kvinnor, utan snarare förespråkar raka motsatsen. Men det är ändå det som blir nettoeffekten.

Män och killar får höra att deras förhållningssätt, deras sexualitet och själva deras väsen är mindre värt i förhållande till kvinnans. Dessutom får de höra att de ska begränsa sig själva, sluta ta plats och lämna plats åt alla nya starka kvinnor. Om man tycker sig ha makt att komma med ett sådant budskap, har man då inte faktiskt idealiserat sig själv? Är inte framgången av ett sådant budskap beroende av att folk ser upp till dig, och att de vill göra vad du säger?

Om man nu säger att män har kollektiv skuld, och kvinnor kollektiv ”oskuld”, vad är i sådana fall ”det” om inte en kollektiv skuldbeläggning, respektive idealisering?

Rädsla och kränkthet som makt

Som killar har vi det inprogrammerat i oss att tjejer är goda, oskyldiga och på många sätt mer värda än oss själva. Värda att beskyddas, att göra uppoffringar för. Det är ofta ingenting uttalat, men det finns där. De som står allra längst ner i fängelsehierarkin är exempelvis våldtäktsmännen. Dels har de svikit sin [manliga] skyldighet, att skydda kvinnor och barn, inte bara det, de har ju rentav skadat de som är rena/oskyldiga, och som de andra fångarna (de ”riktiga” männen) är skyldiga att beskydda!

Föreställningen om kvinnans utsatthet, och mannens ansvar, är någonting mycket djupt rotat i vår kultur. Det är också någonting många tjejer lärt sig använda sig av. Ta t.ex följande exempel, från min förra korridor:

”Så jag sade till honom jag faktiskt kände mig kränkt av det där, var riktigt arg också. Men funderar på att be om ursäkt nu. När jag som tjej säger så till en kille, då känns det faktiskt rätt hårt.”

Ångrar lite jag inte skrev ner det direkt, jag hade velat citera ordagrannt. Tjejen i exemplet visade i varje fall en närmast instinktiv förståelse för vilken makt hon hade, som kränkt/utsatt tjej, och hur sårbara killar kan vara för kritik.

Det må väl vara sin sak. Tyvärr används detta också rent politiskt. Säg att det är sexköpslagen vi diskuterar. Börjar en tjej väl prata om kränkthet och utsatthet, så är det mycket få killar som har någonting att sätta emot. 

Makt, sex och söderhipsters

Läste nyss igenom den ett halvår gamla debatten om de förmenta hipsterkillarna på söder. Blir rent beklämd över nivån allting verkar ligga på, de håller för fan inte ens min standard.

För er som inte hängt med:

Den svenska feminismen (uppbackad av alla kvinnor i Sverige) har ägnat åratal åt att smutskasta mannens sexualitet. Snart sagt alla uttryck för mannens sexualitet har blivit skuldbelagda. Vi har fått det itutat i oss från barnsben. Det viktigaste är inte vad du vill, vad du känner och vad du kan stå för. Viktigast av allt är tjejen.

Eller som Madeleine Bengtsson skriver:

Män som [...] struntar i huruvida kvinnan får orgasm vid samlag bidrar till och förstärker patriarkatet. Män som bedömer kvinnor utifrån utseende samverkar lika mycket till patriarkatet som de som begår våldtäkt. 

En kille får inte bedöma tjejer hennes utseende. Dvs vad han antagligen anser är attraktivt. Han får till på detta aldrig kränka en tjej genom att säga någonting opassande, eller göra någonting fel. Till på det får han absolut inte fokusera på sin egen sexualitet...

Och resultatet blir någonting i stil med det här:

"Jag vill inte ha nåt nervöst mähä som inte kan slappna av i rädsla för att jag ska bli ”kränkt” bara för att han råkar vilja knulla. [...] Jag klarade inte av det till slut.”

 -Kvinna, 38 

Katarina Janouch på aftonbladet hävdade, efter att ha gått igenom ett antal liknande historier att:

De [Männen] är så kvaddade av genustänk o sin skitnödighet att de är rädda för sin kåthet pga kan vara "kränkande" 

Men likväl kan hon inte se någon lösning på problemet:

Tror ”jämställdisterna” på allvar att det var bättre förr? [...] Är kvinnors behov/frigörelse/rättigheter till tex lika lön så pass hotfullt? 

Problemet jag ser här, är att K med sällskap inte ser sin egen maktposition. Det är inte kvinnornas rättigheter eller frigörelse vi vill åt. Det är förtrycket rädda och okunniga kvinnor själva utövar, och dessutom mot de killar som är som allra mest känsliga för det.

Skulle jämställdheten bli lidande av att killar inte längre skuldbeläggdes för sin sexualitet? Över killar också fick höra de måste må bra, och tänka på sig själva? Att de kan och bör ta för sig, och testa sina gränser?

Skulle det verkligen vara så pass hotfullt?

Idealisering är "inte" samma sak som diskriminering

Det finns ett feministiskt argument jag aldrig begripit mig på....

Om någon ser ner på dig, och behandlar dig sämre än andra människor, så är du alltså diskriminerad. So far so good. Men om någon ser upp till dig, och idealiserar dig, så är det också diskriminering!

Läste ett klockrent exempel på detta från fittjournalen, dvs någon form av vänsterfeministisk blogg:

"Att säga att en viss marginaliserad grupp är bra på ett eller annat sätt är att flytta dem från ett ramverk till ett annat. Förhåller de sig inte till sina tilldelade ”bra” egenskaper förtjänar de således inte (enligt denna retorik) att bli behandlade på samma premisser som alla andra. Många verkar tro att så länge deras fördomar är "bra" så spelar de ingen roll. Att de är mindre trångsynta när de hyllar någon än när de motsätter sig någon"

Så om vi försöker reda ut begreppen. Det är dåligt att vara idealiserad, då det ger dig mindre handlingsutrymme. Då du kommer behandlas sämre, och inte bättre än alla andra, om du t.ex som tjejen uppe på piedestalen skulle sänka dig ner till killarnas nivå.

Men det stämmer väl faktiskt inte? Iaf inte enligt mina erfarenheter.

En tjej kan, i min värld, vara betydligt mer pushig och krävande än en kille kan vara. Just för att hon är tjej, och att det beteendet då per automatik blir lite "bra och alternativt". Det finns också, skulle jag säga, en outtalad rädsla för att kritisera kvinnor/tjejer över huvud taget.

Kommer ihåg en tjej som formligen skrek ut en gnällig och uppenbarligen inkompetent äldre herre på ett styrelsemöte. Jag blev jävligt avundssjuk, kommer jag ihåg, för jag tror aldrig jag själv kunnat komma undan med en sådan sak. Som kille måste man nästan alltid vara väldigt mån om motsatsen, att vara ödmjuk och respektfull ad nauseum, bara för att liksom bevisa någonting.

Är det bara jag?

Kommentera!

Inför våren

Försökte skriva någonting politiskt först men...jag pallar bara inte. Det är personliga saker som känns viktigt just nu. Stabilitet och utveckling. Känner den utvecklingen pågått ett bra tag. Det var därför jag också funderade på att läsa psykolog. Som ni kanske vet har jag dock hoppat av det programmet, det var inte tillräckligt vettigt helt enkelt. Fanns inte tillräckligt mycket jag kände dom visste, som vare sig jag eller folk jag pratat med vetat bättre.

Vill helst bara ha ett jobb som sagt. Någonting vettigt på typ femtio procent. Det skulle ge mig utrymme att verkligen aktivera mig, men också möjlighet att utveckla långsiktiga förhållanden...lära mig hantera människor och ta konflikter. Men ödet verkar vilja annorlunda.

Jag börjar plugga läkarprogrammet på Karolinska Institutet nu i vår. Det är ett fruktansvärt långt program, och skulle helst varit klar för flera år sedan nu. Om jag står ut hoppas jag iaf det kan ge mig något av det jag söker. Det är en bra grund att bygga på. Och det har mer att göra med både människor och utveckling än andra saker jag varit inne på...till exempel kemi. 

Hösten har milt uttryckt varit en katastrof. Har bott på ett ställe jag inte velat bo på, pluggat en kurs jag inte velat gå, och dessutom varit tvungen att ta lån för det. Det finns alltså mer motiverande saker man kan syssla med här i världen.

Ska försöka få upp motivationen litegrann nu, och hoppas det här kommer kunna leda till någonting. Om inte jobb så i varje fall klarhet.