lördag 18 januari 2014

Jättekort om våldtäktsfallet i Lund

Jag lovar och svär, skall snart göra någonting vettigt.

Det har alltså varit ett mycket uppmärksammat våldtäktsfall i Lund, och in kan hitta hela domen här. I korthet sade tjejen nej, men då killen trodde hon var inne på BDSM-lekar, trodde han bara det var en del av spelet.

Och....mitt brinnande kvinnohat till trots tycker jag faktiskt resonemanget är felaktigt. Du kan spela motvilja i BDSM-sammanhang då det redan finns safewords att falla tillbaka på. Som dominant part är det ditt jävla ansvar att kommunikation och safewords finns på plats.

Har du inte tagit det ansvaret, och ändå ignorerar någons protester....då är det inte BDSM du sysslar med, då är det våldtäkt. Har man dessutom hinkat i dig tio starköl innan akten, då, ger jag väl inte mycket för killens förmåga att tyda tecken på bästa sätt ^^


För fittstimmens bevarande

Det pågår alltså en debatt just nu om Belinda Ohlssons serie om feminismen. Fittstim - min kamp. Konstigt nog handlar den inte om seriens innehåll, eller ens de viktigaste punkterna folk kritiserat, I varje fall inte ännu så länge.

Den handlar istället om att någon haft mage att ifrågasätta feminismen. Att de s.k antifeministerna spelas i händerna. Att feminismen redan är tillräckligt ifrågasatt ute i vanliga samhället. Att SVT snällt borde sluta sig till ledet, istället för att häckla argt tillsammans med resten av mobben. Feminism, har det sagts, är liktydigt med humanism, och bör kritiseras i lika hög(låg) utsträckning. Att klaga på för mycket feminism, är att klaga på för mycket demokrati.

Fast det är ju inte så det ligger till. Feminism i Sverige är inte att likställa med humanism. Den har en stor inverkan på vanliga människors liv, genom staten och genom utbildningssystemet. Den bör därför snarast få jämföras med andra statsbärande ideologier, som socialism och liberalism. Och är det någon som på fullaste allvar inte vill att dessa, och deras universallösningar inte ska kunna kritiseras? Svensk planekonomi, resp. privatisering till varje pris?

Alla ideologier, och alla idëer måste få lov att diskuteras. Det är att hävda någonting annat som är att hota yttrandefriheten. Att hota tankefriheten, och därmed också själva grunden för demokratin.

torsdag 16 januari 2014

Back to the noughties

En stor del av denna blogg, skall självklart nyttjas för bakåtsträvande och kvinnohatande ändamål. Dagen till ära tänkte jag dock göra ett undantag, och dela av mig av en utekväll från The Noughties.

Någon gång på 00-talet

Jag vet inte hur, och inte varför, men på något sätt kom jag in på en myskisk hemmafest, hos en kraftig lesbisk tjej i Ystad. Låtom oss kalla henne L. På ett nästan lika oförklarligt sätt, stärkt utav veggomat, flytande mod och publikens glada tillrop, gick jag helt sonika med på deras krav. Jag gick ner på knä och slet av mig kläderna, inför en tio centimeter hög plastkaktus. Well, den och en sju-åtta främmande människor. Enär det olyckligtvis varken var första eller sista gången detta hänt, var det emellertid enda gången medelst kaktus närvarande.

En storögd lesbisk tjej ville anmäla mig till ”Dance like a butterfly”.

Efter det stack vi ut. Jag och L stack in på typ frälsningsarméns kapell, och snackade missionsresor med pastorn. Eller generalen eller vad det var. Kvällen slutade hos Therese, en vildsint tjej jag både såg upp till och var lite rädd för. Hon snackade kort om nya killen.

”[...]Och nu kan jag inte längre hitta på något skit, för då jävlar.”

Det var uppenbart att det både var någonting hon behövt, och någonting hon längtat efter på något sätt.  Jag visste inte folk tänkte så. I slutet av kvällen rökte jag även på för första gången någonsin. L  sade lugnande till mig:

”Ibland...kan det kanske komma en....grön mupp eller någonting, men det är liksom bara en grön mupp”


Jag hostade lungorna av mig, passade jointen och däckade sedan i Thereses säng. Det var svarta sidenlakan. Kändes skönt, och typ gothigt och alternativt på något sätt.  Somnade till ljudet av Willow, som sedan gick på repeat genom hela natten. 

onsdag 15 januari 2014

Mer om feminism och idealisering

Feminister säger visserligen att de inte själva idealiserar kvinnor, utan snarare förespråkar raka motsatsen. Men det är ändå det som blir nettoeffekten.

Män och killar får höra att deras förhållningssätt, deras sexualitet och själva deras väsen är mindre värt i förhållande till kvinnans. Dessutom får de höra att de ska begränsa sig själva, sluta ta plats och lämna plats åt alla nya starka kvinnor. Om man tycker sig ha makt att komma med ett sådant budskap, har man då inte faktiskt idealiserat sig själv? Är inte framgången av ett sådant budskap beroende av att folk ser upp till dig, och att de vill göra vad du säger?

Om man nu säger att män har kollektiv skuld, och kvinnor kollektiv ”oskuld”, vad är i sådana fall ”det” om inte en kollektiv skuldbeläggning, respektive idealisering?

Rädsla och kränkthet som makt

Som killar har vi det inprogrammerat i oss att tjejer är goda, oskyldiga och på många sätt mer värda än oss själva. Värda att beskyddas, att göra uppoffringar för. Det är ofta ingenting uttalat, men det finns där. De som står allra längst ner i fängelsehierarkin är exempelvis våldtäktsmännen. Dels har de svikit sin [manliga] skyldighet, att skydda kvinnor och barn, inte bara det, de har ju rentav skadat de som är rena/oskyldiga, och som de andra fångarna (de ”riktiga” männen) är skyldiga att beskydda!

Föreställningen om kvinnans utsatthet, och mannens ansvar, är någonting mycket djupt rotat i vår kultur. Det är också någonting många tjejer lärt sig använda sig av. Ta t.ex följande exempel, från min förra korridor:

”Så jag sade till honom jag faktiskt kände mig kränkt av det där, var riktigt arg också. Men funderar på att be om ursäkt nu. När jag som tjej säger så till en kille, då känns det faktiskt rätt hårt.”

Ångrar lite jag inte skrev ner det direkt, jag hade velat citera ordagrannt. Tjejen i exemplet visade i varje fall en närmast instinktiv förståelse för vilken makt hon hade, som kränkt/utsatt tjej, och hur sårbara killar kan vara för kritik.


Det må väl vara sin sak. Tyvärr används detta också rent politiskt. Säg att det är sexköpslagen vi diskuterar. Börjar en tjej väl prata om kränkthet och utsatthet, så är det mycket få killar som har någonting att sätta emot. 

torsdag 9 januari 2014

Makt, sex och söderhipsters

Läste nyss igenom den ett halvår gamla debatten om de förmenta hipsterkillarna på söder. Blir rent beklämd över nivån allting verkar ligga på, de håller för fan inte ens min standard.

För er som inte hängt med:

Den svenska feminismen (uppbackad av alla kvinnor i Sverige) har ägnat åratal åt att smutskasta mannens sexualitet. Snart sagt alla uttryck för mannens sexualitet har blivit skuldbelagda. Vi har fått det itutat i oss från barnsben. Det viktigaste är inte vad du vill, vad du känner och vad du kan stå för. Viktigast av allt är tjejen.

Eller som Madeleine Bengtsson skriver:
Män som [...] struntar i huruvida kvinnan får orgasm vid samlag bidrar till och förstärker patriarkatet. Män som bedömer kvinnor utifrån utseende samverkar lika mycket till patriarkatet som de som begår våldtäkt. 
En kille får inte bedöma tjejer hennes utseende. Dvs vad han antagligen anser är attraktivt. Han får till på detta aldrig kränka en tjej genom att säga någonting opassande, eller göra någonting fel. Till på det får han absolut inte fokusera på sin egen sexualitet...

Och resultatet blir någonting i stil med det här:
"Jag vill inte ha nåt nervöst mähä som inte kan slappna av i rädsla för att jag ska bli ”kränkt” bara för att han råkar vilja knulla. [...] Jag klarade inte av det till slut.”
 -Kvinna, 38 
Katarina Janouch på aftonbladet hävdade, efter att ha gått igenom ett antal liknande historier att:
De [Männen] är så kvaddade av genustänk o sin skitnödighet att de är rädda för sin kåthet pga kan vara "kränkande" 
Men likväl kan hon inte se någon lösning på problemet:
Tror ”jämställdisterna” på allvar att det var bättre förr? [...] Är kvinnors behov/frigörelse/rättigheter till tex lika lön så pass hotfullt? 
Problemet jag ser här, är att K med sällskap inte ser sin egen maktposition. Det är inte kvinnornas rättigheter eller frigörelse vi vill åt. Det är förtrycket rädda och okunniga kvinnor själva utövar, och dessutom mot de killar som är som allra mest känsliga för det.

Skulle jämställdheten bli lidande av att killar inte längre skuldbeläggdes för sin sexualitet? Över killar också fick höra de måste må bra, och tänka på sig själva? Att de kan och bör ta för sig, och testa sina gränser?

Skulle det verkligen vara så pass hotfullt?

måndag 6 januari 2014

Idealisering är "inte" samma sak som diskriminering

Det finns ett feministiskt argument jag aldrig begripit mig på....

Om någon ser ner på dig, och behandlar dig sämre än andra människor, så är du alltså diskriminerad. So far so good. Men om någon ser upp till dig, och idealiserar dig, så är det också diskriminering!

Läste ett klockrent exempel på detta från fittjournalen, dvs någon form av vänsterfeministisk blogg:

"Att säga att en viss marginaliserad grupp är bra på ett eller annat sätt är att flytta dem från ett ramverk till ett annat. Förhåller de sig inte till sina tilldelade ”bra” egenskaper förtjänar de således inte (enligt denna retorik) att bli behandlade på samma premisser som alla andra. Många verkar tro att så länge deras fördomar är "bra" så spelar de ingen roll. Att de är mindre trångsynta när de hyllar någon än när de motsätter sig någon"

Så om vi försöker reda ut begreppen. Det är dåligt att vara idealiserad, då det ger dig mindre handlingsutrymme. Då du kommer behandlas sämre, och inte bättre än alla andra, om du t.ex som tjejen uppe på piedestalen skulle sänka dig ner till killarnas nivå.

Men det stämmer väl faktiskt inte? Iaf inte enligt mina erfarenheter.

En tjej kan, i min värld, vara betydligt mer pushig och krävande än en kille kan vara. Just för att hon är tjej, och att det beteendet då per automatik blir lite "bra och alternativt". Det finns också, skulle jag säga, en outtalad rädsla för att kritisera kvinnor/tjejer över huvud taget.

Kommer ihåg en tjej som formligen skrek ut en gnällig och uppenbarligen inkompetent äldre herre på ett styrelsemöte. Jag blev jävligt avundssjuk, kommer jag ihåg, för jag tror aldrig jag själv kunnat komma undan med en sådan sak. Som kille måste man nästan alltid vara väldigt mån om motsatsen, att vara ödmjuk och respektfull ad nauseum, bara för att liksom bevisa någonting.

Är det bara jag?

Kommentera!

onsdag 1 januari 2014

Inför våren

Försökte skriva någonting politiskt först men...jag pallar bara inte. Det är personliga saker som känns viktigt just nu. Stabilitet och utveckling. Känner den utvecklingen pågått ett bra tag. Det var därför jag också funderade på att läsa psykolog. Som ni kanske vet har jag dock hoppat av det programmet, det var inte tillräckligt vettigt helt enkelt. Fanns inte tillräckligt mycket jag kände dom visste, som vare sig jag eller folk jag pratat med vetat bättre.

Vill helst bara ha ett jobb som sagt. Någonting vettigt på typ femtio procent. Det skulle ge mig utrymme att verkligen aktivera mig, men också möjlighet att utveckla långsiktiga förhållanden...lära mig hantera människor och ta konflikter. Men ödet verkar vilja annorlunda.

Jag börjar plugga läkarprogrammet på Karolinska Institutet nu i vår. Det är ett fruktansvärt långt program, och skulle helst varit klar för flera år sedan nu. Om jag står ut hoppas jag iaf det kan ge mig något av det jag söker. Det är en bra grund att bygga på. Och det har mer att göra med både människor och utveckling än andra saker jag varit inne på...till exempel kemi. 

Hösten har milt uttryckt varit en katastrof. Har bott på ett ställe jag inte velat bo på, pluggat en kurs jag inte velat gå, och dessutom varit tvungen att ta lån för det. Det finns alltså mer motiverande saker man kan syssla med här i världen.

Ska försöka få upp motivationen litegrann nu, och hoppas det här kommer kunna leda till någonting. Om inte jobb så i varje fall klarhet.