Queertopia - Avslutning

Fanns många bra saker på QFS/queertopia, tyvärr avslutades träffen rätt...obehagligt tyckte jag.

Det var först poetry slam. Ett gäng tjejer som, mestadels, berättade om att få gränser korsade, bli utnyttjade och våldtagna på olika sätt.

Okej, fine. En erfarenhet som många har. Men jag får riktigt dåliga vibbar av det. Det ingår liksom i min roll (som faktiskt biologisk kille) att våga korsa de där gränserna. Se någon i ögonen, sätta mig ner och prata. Riskera att göra det varje dag, att korsa någons gräns. Det är rätt jobbigt bara som det är. Och kan du inte göra det, så kan du inte längre fungera. Du undviker prata med folk, kryper ihop. Du undviker se på dom. För någon kan ta illa upp.

Så jag vill faktiskt inte höra sådant där. Inte från någon som inte har koll. Inte från någon som inte har respekt för det.

Men fine. Det kan vara viktigt att diskutera. En erfarenhet många har, både killar och tjejer. Men om vi tvunget ska belysa en sådan grej, kan vi då inte också belysa saker med mannens väsen/sexualitet, som vi faktiskt tycker är positivt?

Mot slutet av kvällen var det Feministisk Kampsång. Det häcklades friskt med män och mansrättsaktivister, som uppmanades "förgöra sig själva", och självklart även med högerfolk i allmänhet. Dessa kan självklart inte vara queer (!!!).

Jag respekterar faktiskt rätt mycket av vad QFS hade att komma med. Respekt, för såväl sexualitet och könsidentitet, som rent politisk identitet, och viktiga principiella ställningstaganden. Pronomen som man föredrar. Sätt att få komplimanger. Småsaker, som kan vara väl så viktiga för någons identitet.

But it's a two-way-street. Skall jag ge någon så pass mycket respekt, och anpassa mig så pass mycket...då har jag också rätt att vänta mig någonting tillbaka.

I varje fall någon form av grundläggande respekt för vem jag är.

Mer om QFS

Right i ett tidigare inlägg, har jag skrivit lite om min vistelse på QFS. Alltså Queerfeministisk samling, som hölls under tre dagar i Nacka, utanför Stockholm.

Här kommer andra delen, kopierad (typ!) direkt från dagboken!

..........

Dagen har ändå varit rätt givande. Pratat väldigt mycket om just identitet, hur man känner- och hur man identifierar sig själv. Förvånande många, nästan nittio procent ser det här med queer som någon form av politiskt ställningstagande. Det är långt mer än jag någonsin hade förväntat mig. Och som jag tidigare varit inne på, är det inte någonting jag riktigt håller med om.

En sak som kom upp återkommande gånger var kroppar och kroppsspråk. Varken jag eller den enda andra killen i gruppen kunde relatera...men alla tjejer var extremt medvetna om det här. Hur de kunde modifiera sitt kroppspråk, till exempel, för att ge ett annat intryck till mottagaren.

Och jag misstänker väl...

Att man som tjej mycket oftare blir uppmärksammad, både för sin kropp och sitt kroppsspråk. Får mer feedback, och blir påmind om det på ett helt annat sätt. Inte bara om det, utan om identiteten din kropp och ditt kroppspråk för med sig. Och därför blir också dissonansen mycket större mellan hur du verkligen identifierar dig, och hur folk väntar sig du ska vara.

Och det är...enligt den logiken därför (fler) tjejer bryr sig så pass mycket sådant här. Blir mycket mer påtagligt. Blir någonting man måste ta ställning till, antingen för eller emot.

Well, typ.¨

Bah, om politik igen

Ännu en krönika från DN:

"Vi måste kunna diskutera utan att de kränkta männen kväser all intellektuell utveckling med mejl"

....skriver Hanna Hellquist i en lång och...inte särdeles genomtänkt tidningsrubrik. Kanske, tänker jag, kunde vi tänkt samma sak om kravallerna i Göteborg, under EU-toppmötet?

För demonstanterna där var också arga, också kränkta och upprörda. Märkligt nog tycker vi "inte" ( I vart fall inte vänsterintelektuella journalister!)  att dessa kränkta vänstermänniskor "kväste den intellektuella utvecklingen", vare sig med mejl eller gatstenskastande. De olika åsikter som yttrades, kunde tvärtom tolkas som viktiga inlägg i debatten, någonting som förde den framåt. Om EUs fokus på företagen till exempel, om mänskliga rättigheter.

Även om ingen saklig kritik över huvud taget hade funnits mot systemet. Hade ändå själva känsloyttringarna under veckan varit viktiga att ta fasta på. De säger nämligen någonting viktigt. Om vanliga människors skepsis mot systemet, dess bristande legitimitet, och dess bristande folkliga förankring.

Saker varje politiker med självaktning måste ta hänsyn till.

I'm just saying?

Framtid igen

Känner, mig trött, förvirrad. Skolan slut, vad göra nu?

Ska kolla med studievägledningar, iaf det som är planen. Psykolog och läkare var liksom ett experiment. Så det var tänkt. Efter ett års kringflummande, så skulle jag äntligen Bestämma Mig. För en plan jag faktiskt kunde tro på. Ingen av programmen var egentligen särskilt långsökta. Jag skulle bli en bra läkare, och det finns dessutom utrymme att inrikta sig. Bli forskningsläkare, whatever.

Inte heller psykolog var eg....helt feltänkt. Ämnet verkar...bara skit ärligt talat, men inriktningen är rätt, i.o.m det är framförallt personlig utveckling jag är intresserad av.

Vad jag känner nu är mer eller mindre fullständig förvirring. Känner jag kört över min intuition, och sakerna som motiverar mig hela terminen...hela året, för att vara rättvis. Sedan ska jag plötsligt plocka fram båda två igen, nu när jag känner de behövs?

Kanske lite emo/överanalytisk. Kanske upplevs som hoppig, chasing butterflies?

Jag vet faktiskt inte det. Haft samma mål framför ögonen i flera år. Schysst deltidsjobb, möjlighet att engagera mig i saker jag bryr mig om, och möjlighet att jobba med mig själv. Punkt.

Mord och sex.

Läste en smått obehaglig krönika om massmordet i Isla Vista, Kalifornien. Var alltså killen som sköt ihjäl sex personer, och begick självmord efteråt. Han angav i sitt självmordsbrev, att den största anledningen var hans misslyckanden på kärleksfronten.

Hanna Fahl, som skrivit artikeln, menar dådet var ett utslag av mäns självupplevda äganderätt till kvinnor. Elliot Rogers skrev nu i sitt manifest att han vill hämnas på just kvinnor. Dock får vi inte glömma att fyra av de sju dödade faktiskt var män.

Elliot Rodgers största failing var inte hans längtan efter kärlek och respekt. Inte heller hans känsla av att ha gjort sig förtjänt av den. Det var hans självupplevda rätt att ta deras liv som hämnd för att inte ha fått vad han ville ha.

Ingen frisk människa gör såhär. Det står fullständigt klart att Rodgers hade stora problem, både på det sociala, mentala och för den delen sexuella planet. Det står också klart att Rodgers förlorat allt hopp. Han såg inget ljus i tunneln längre, det fanns ingen väg ut.

Där tycker jag Fahl missar en viktig poäng. Vi måste lära oss se män som Elliot Rodgers, utan att trivialisera vare sig dom eller deras problem.

Vi måste ge dom en väg ut istället, en väg framåt.