onsdag 13 augusti 2014

Lite om ADD

Läst en del om ADD på sistone, alltså Attention Deficit Disorder. ADHD utan hyperaktivitet.

Känner igen mig en hel del. Hjärnor med ADD producerar inte tillräckligt med dopamin. Kontentan blir att du alltid känner dig otillfredsställd, alltid är på jakt efter "det" som skulle få det att klaffa. Vare sig det nu månde vara ett nytt spel, en ny identitet eller en ny karriär. Du blir också märkbart tankspridd och lättdistraherad, dessutom blir avståndet mellan tanke och handling väldigt stort, du får s.k igångsättningssvårigheter.

Det stämmer in som sagt. Vanligtvis har folk med ADD dock svårt att klara gymnasiet. Då ska vi inte ens tala om högre studier, såsom universitet och högskola. Måste befinna mig någonstans vid "the extreme end of the spectrum" i sådana fall (se exempel).

ADD, eller någon avart på det, skulle faktiskt kunna förklara en del av min konstanta förvirring. Det skulle förklara hur lång tid det tar för mig att koppla om efter en vanlig arbetsdag. Det skulle förklara hur extremt jävla sömnberoende jag är. Det skulle t.o.m förklara mina skumma reaktioner på alkohol. Det är nämligen någonting som i första hand påverkar arbetsminnet, symptomen skall dessutom förvärras, både av sömnbrist och av alkohol.

Nu "är" jag visserligen väldigt speciell. Och det finns flera psykiatriska diagnoser jag kan relatera till. Aspergers (light), ADD (light), HSP. Varför inte Alexithymi?

Med detta sagt. Man skall vara försiktig med att hänvisa sina problem till sådant här. Blir märkbart mindre förvirrad bara av att skriva sådana här inlägg, sätta ord på saker. Att prata med folk för den delen, om det är rätt sorts människor. Det skulle, med andra ord, kunna vara mitt agerande (eller brist på detsamma) som orsakar min förvirring. Inte själva förvirringen som orsakar agerandet.








Dryga jobbfanskap


Gick över med vilsen tant igår till andra avdelningen. Väl där ser jag farbror B krypa runt på golvet. Jag ogillar skarpt att gå över någons gräns, men misstänkte B kanske inte kröp runt därnere just av fri vilja.

"Har du ramlat B, vill du komma upp?"

"Jag leker låtsasleken, på riktigt!", säger B argt och kryper vidare.

Jaha, det hjälpte ju.....jävligt mycket. Or not.

Ser mig förgäves om efter ordinarie personal. De verkade dock ha gått upp i rök, lagom nu till frukostrasten. Stod och övervägde var de kunde tänkas ha gömt sig någonstans, då plötsligt L, boendets sjuksköterska dyker upp bakom mig.

"Vad gorrr do, varforr du inte säga till? Du vända, du vända!"

Försöker förgäves dechiffrera andra delen av budskapet. Vända någon? Vem fan då?  Ger till slut upp och bestämmer mig ignorera detta tills vidare. Jag hjälper L att sätta B upp i rullstolen, innan jag återvänder till min surt förvärvade frukost. Finns ingenting kvar att göra, och jag avskyr att stå och vela.

Efter fem minuter kommer L in. Han tittar allvarsamt på mig, går långsamt fram, och lutar sig framåt över bordet. Han pratar långsamt och tålmodigt, barnspråk liksom.

"serr du någgon på golvet, så gårrr du inte in och vända. vi gorra inte så".

Han fick det alltså att framstå som om jag inte bara dröjt att ta rätt beslut, utan att jag dessutom skitit i B, och gått raka vägen tillbaks till frukosten. Detta dessutom inför två medarbetare och avdelningschefen.

That kinda fucked me up.

Inte nog med de rent personliga aspekterna, det skulle i och för sig vara illa nog. Stört mig på detta i två dagar nu, jag måste stå ut på stället flera veckor till.  Men dessutom kommer jag antagligen få en dålig jävla referens, om jag tar det så kallat schyssta alternativet, och bara låter det här passera.

Drygt värre alltså. Ska försöka ta ett snack om det här, tonvikt alltså på försöka.

tisdag 5 augusti 2014

Introvert - Den tysta revolutionen

Reflektioner angående "Introvert - den tysta revolutionen", av Linus Jonkman.

Det stämmer att vi förväntas vara mer extroverta idag. Folk följer normen, även då de inte förstår den. De gör vad som förväntas. Folk samlas och "festar", för att det förväntas. Man drar ut, och hoppar på dansgolvet, för att det förväntas. Vid flera sådana tillfällen, har faktiskt jag varit mest kreativ och drivande. Detta då jag vet vad jag själv behöver för att ha kul, jag kan se vad som saknas.

Det "har" bliviet lättare att vara introvert. Skulle aldrig fått så stort utrymme att uttrycka- och förverkliga mig själv annars. Inte utan blogger, afvm och...en del andra kanaler. Samtidigt har en del "bra" kanaler för introverta människor försvunnit.

Föreningskulturen är någonting bra och någonting givande. Med dess krav på fullständig demokrati, och att alla ska komma till tals. Tyvärr domineras merparten föreningar numera av slaviska lämmeltågsmänniskor, utan ett uns av självständigt tänkande. De tar åt sig vad andra människor tänkt, utan att själva riktigt analysera saken, och komma fram till någonting eget.

I think that's just sad.

Jag tror...att jag på många sätt är mer extrovert än introvert. Får energi av att dela med mig, både av känslor och tankar. Har alltid blivit fel, då jag inte kunnat göra det ordentligt. Det är  livsviktigt för mig, att hitta människor jag klickar med. Se upp till och identifiera mig själv med. Sedan är jag väldigt dålig på att leva ut den sidan, men det får kanske vara en annan sak. Personighet säger någonting om vilka drivkrafter du har, inte hur bra du är på att tillfredsställa dom.

Överlag, så tycker jag författaren blandar ihop det där. Var dina drivkrafter ligger, och vad det är du är bra på. Är inte "bra" på snabba ordväxlingar, och känner mig fruktansvärt rostig socialt. Men det blir inte mindre viktigt för det.

Så om vi sammanfattar; Drivkrafter och begåvning är två olika saker. Mina drivkrafter är i huvudsak extroverta. Min begåvning, eller mitt sätt att fungera, ligger i huvudsak på det introverta området. Förberedelser, planering, djupförståelse.