torsdag 28 maj 2015

Lite om begåvning

Ögnat igenom skolverkets utredning om särskilt begåvade barn. Jag känner mig...träffad antar jag, då som nu .Jag känner mig därför tvungen att kommentera:

"Med samma grad av ansträngning som en mer genomsnittligt begåvad elev skulle en särskilt begåvad elev kunna uppfylla grundskolans kunskapskrav på väsentligt kortare tid."

Det får mig känna jag inte tillhör (eller tillhörde!) målgruppen, på tok för lat för det.

"Vissa trivs bra i skolans strukturerade och förutsägbara miljö – de gör det som efterfrågas, ofta med lysande resultat. Och även om dessa elever slösar bort en stor del av sin skoltid när de anpassar sig efter gruppens lärandetempo är skolan sällan något stort problem för dem."

Jag är bra på system, jag vill förstå saker. Från grunden. Ofta blir det en fördel, ofta blir det inte det. I fall med språk blir allting väldigt enkelt. Likaså vad gäller religion, historia och samhällsvetenskap. I den mån det inte finns ett uttalat system, går ändå att skönja mönster, berättelser. Naturvetenskap och matematik är mycket svårare än så. Även om ett mönster finns, kräver det ofta omfattande studier för att kunna uppfatta det mönstret, förstå systemet. Tar ofta mycket mer tid, istället för mindre.

"Andra lider i tysthet och uppmärksammas inte alls. Ytterligare andra vill gärna ifrågasätta – idéer, konventionell visdom, auktoriteter, allt är föremål för kritisk granskning. Dessa elever gör ofta bara det som intresserar dem i skolan och de kan påtala till exempel hur ”dumma” eller ogenomtänkta en lärares uppgifter är."

That's me I guess, on all accounts. Alltid förvånande för mig, just sättet på vilket man förespråkar just ifrågasättande och...det fåtal människor som faktiskt sedan tillämpar det. Liksom det där med mönster och system....är inte alltid det är bra. Själv ifrågasätter jag allt, hela tiden.

"De som smidigt anpassar sig kan vara svåra att uppmärksamma som särskilt begåvade, och de som hävdar sig kan upplevas som krångliga och socialt missanpassade."

Ifrågasätter man saker hela tiden, blir det till slut väldigt svårt att passa in i en given grupp eller identitet. Folk i allmänhet är inte individualister, de relaterar till kollektiva idéer, stilar och identiteter. Ska du gå från allt det där, måste du samtidigt vara stark nog att skapa en egen stil eller identitet. Är man varken stark eller följsam nog, riskerar man tyvärr att aldrig få erkännande för de förmågor man faktiskt besitter. Vilket kan kännas....för jävligt ibland ärligt talat.

När vi ändå är inne på just ifrågasättande. Jag ifrågasätter allt, och nästan hela tiden. Om inte konkreta problem så mig själv, mina mål och min identitet. På samma sätt som med mönster och system så..det är inte alltid bra att tänka på det sättet. Till viss grad behöver man faktiskt någonting stabilt att falla tillbaka på. Att stötta sig på någonting man ifrågasätter....blir lite som att stödja sig på någonting man inte riktigt vet om det finns där.

"Utmärkande för de särskilt begåvade barnen är att de utvecklas olika snabbt inom olika områden, till exempel kognitivt, emotionellt, socialt och motoriskt, och i otakt med sina jämnåriga (Silverman, 2013)."

Har du någonsin verkligen vetat du var intelligent, och samtidigt framstått- och blivit behandlad som fullständigt efterbliven? Utan att kunna göra någonting åt det?

Finns få saker lika frusterande som just det. .

Som jag redan varit inne på. Det handlar dels om renodlad intelligens, sedan handlar det dels om förmågan att uttrycka den intelligensen. Att kunna göra det konsekvent. Du kanske verkligen är intelligent, men bara för det inte snabbtänkt. Intelligent men inte verbal, eller social, eller har tillräckligt bra framhållning/självförtroende?.

"Många särskilt begåvade barn reagerar också starkare och djupare på sin omgivning. De uppvisar ofta en känslighet och intensitet som kan vara svår för omgivningen att förstå."

Det där är ju någonting som också gör det väldigt svårt att relatera. Det är för övrigt en av anledningarna till att jag startade den här bloggen. Vad många andra anbelangar är jag nästan en utomjording, mina tankar/prioriteringar/referenser är bara så pass annorlunda. Tänkte jag genom det här i varje fall kunde minska det gapet, om än inte sluta det. Att jag istället för en timmes knackig monolog bara kunde....maila ett eller fem bra formulerade blogginlägg.

Sedan beträffande starka och djupa reaktioner så....reagerar så pass starkt/djupt att...jag t.o.m får svårt att förstå mig själv ibland. Det är jävligt drygt, och ingenting jag är stolt- eller särskilt glad över.

"Genom att tidigt umgås med barn på samma nivå får de särskilt begåvade barnen möjlighet att spegla sig i och brottas intellektuellt och känslomässigt med andra barn med liknande förmågor. Det gör att de får tillfälle att känna sig accepterade och förstådda, vilket ger förutsättningar för en god social utveckling – de kan anpassa sig utan att förlora sig själva. "

Det där verkar få bli någon typ av livsprojekt. Det är väldigt viktigt. Make no mistake about it . Få prata med någon som känns vaken, som har förmågan att verkligen förstå dig, och se dig för vem du är. Vid sådana tillfällen man verkligen får känna sig levande. Att man själv och ens tankar faktiskt existerar.

Viktigt som sagt, men samtidigt väldigt, väldigt svårt.

Återigen, att träffa människor och ta kontakt (samt behålla, eskalera och bibehålla densamma), är sådant som kräver mer än bara rå intelligens. Sådant kräver emotionell intelligens, social intelligens och självförtroende. Viktigast av allt, så kräver det kanske att du inte ifrågasätter dig själv, utan att du faktiskt vet vem du är, vet vad det är du vill, vet vad du kan stå för och vet vad det egentligen är du kan bidra med.

A topic for another time.