Ser en motsägelse i idén om att Gud skulle vara god, men samtidigt allsmäktig.
Vore Gud allsmäktig, skulle han inte kunna vara god, i varje fall inte såsom människor vanligen definierar termen. Då definierar jag hellre Gud som någon/någonting som visserligen är god, men inte för den sakens skull allsmäktig.
Frågan blir då...hur allsmäktig kan vi säga att Gud är?
Tror inte på en Gud som skapat hela universum. En sådan skapare vore för mig rätt avlägsen/skrämmande. Snudd på narcisisstiskt dessutom, att tänka sig att just människan är den Gudens avbild (inte säg, det hundratalet andra intelligenta arter som kan tänkas existera!)
Om vi begränsar oss då, och säger att Gud bara skapade jorden (det nu skapelseberättelsen begränsar sig till)?
Gillar inte den tanken heller. Då skulle Gud skapat såväl böldpest som malariemyggor. Skulle ha dömt olika områden i världen till i princip evig sjukdom och fattigdom (tänk Afrika söder om Sahara). Den guden skulle visserligen vara mäktig, men vara mer av en oförklarlig/obeveklig naturkraft (såsom Gud omnämns i gamla testamentet) än en kraft om på något sätt vore välvillig och kärleksfull.
Då väljer jag hellre tredje definitionen, och säger att Gud är en gud specifikt för människan. Att Gud visserligen inte skapat människan, men kommit att existera som en form av kollektivt samvete eller medvetande. Att Gud i sådana fall inte kan påverka den fysiska världen, men väl påverka enskilda människor i rätt riktning (ge känslor av intuition/kärlek/dåligt samvete).
Det tycker jag ligger mer i linje med hur kyrkor och frikyrkor faktiskt pratar om Gud. Inte som någon som fysiskt uträttar saker, utan som någon/någonting att finna mening och inspiration i. Någon el. någonting man måste hitta och hålla kontakten med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar