tisdag 26 april 2016

Kunskapens frukt och skapelseberättelsen

I början av berättelsen står skrivet att:

"En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat."

Det är viktigt att påpeka tänker jag, att berättelsen nämner en fysisk plats, benägen någonstans i mellanöstern (dvs att döma av Eufrat och Assyrien). Men vi skippar det tankespåret, och fortsätter i stället i rask takt till syndafallet:

"Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont".

Men hur kan man då skilja sanning från lögn, om man inte ens har kunskap om gott och ont? Blir inte detta lite av ett mindfuck? Att du kommer att inneha förmågan att veta att du gjort fel, först när du väl har gjort fel?

Också ett märkligt resonemang. Är det bara kunskapen om vad som är moraliskt rätt och fel som skiljer människa från Gud?

Vi fortsätter i berättelsen. Gud blir klart arg, dock mest av allt på Eva:

"Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig."

Detta korta stycke innehåller intressanta tankegångar. Stycket kommer senare (ingen källa) nära tankar på kvinnors samhälleliga underordning. Detta kan dock läsas feministiskt. Spetsar vi till det, utgör ju kvinnors åtrå till (sviniga/manliga?) män faktiskt ett straff från Gud  enl. själva skapelseberättelsen! Underordningen som talas om behöver heller inte vara någonting samhälleligt. Vi kan läsa det så att kvinnor kommer känna sig undergivna män,, även då de inte vill vara det, och logiskt sett faktiskt vet att det är fel.

Vore inte det faktiskt mer av ett straff/mindfuck än den vedertagna tolkningen?

Vi börjar nå fram till slutet:

"Herren Gud sade: 'Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.' Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd."

Så människan har nu gjort sig likställd med Gud, sånär som på evigt liv och kanske evig ungdom. Människan är avvisad från Edens Lustgård, dels på grund av sin olydnad, och dels för att Gud (i varje fall enl. detta stycke) är rädd att människan ska bli som han själv.

--------------------------
Jag väljer nog själv att se det här mer som en figurativ coming of age-story än som någonting annat. Människan befann sig i ett förhistoriskt stadium av lycka och okunnighet. Det fanns mat, värme och gott om naturresurser, ett figurativt paradis. Människan kom dock med tiden att utvecklas, hon ville ha mer än så, sökte förståelse.

Detta kom att få flera dåliga konsekvenser. I och med ökad intellektuell kapacitet, fick vi för första gången en uppfattning om vad skam och vad sedlighet kunde vara för någonting. I just vårt sökande efter mönster, så har vi kommit att uppfinna såväl tradition som (stundtals) förtryckande könsroller. Människan kan inte heller se sig själv som lycklig och oskuldsfull. I och med att vi vet hur världen fungerar, har vi också gjort det som händer i den till vårt ansvar.

Men i och med att vi ätit av kunskapens frukt, så har vi också tagit första steget mot faktiskt gudomlighet. Mot att bemästra vår värld, lösa våra problem, göra framsteg mot att arbeta tillsammans, mot en bättre, mer rationell och mer rättvis värld.